ADORA Midna Viktoria

Vårt 7:e barn, tredje dottern.
Född 24 jan kl 18.54, Vikt 3380gr Längd 49 cm
 
Hon kom med en väldig fart, 9 dgr före beräknat datum om man får tro UL.
 
Förlossningsberättelse (långa versionen):
Jag hade ont i ryggen hela förmiddagen och kände mig bara rastlös. Ryggen blev sämre av att ligga ner och sitta hjälpte inte heller så jag försökte hålla mig sysselsatt. Bäddade rent i sängarna, målade naglarna och gick runt och plockade med tvätt och leksaker på vift.
Maken körde och handlade när de stora barnen kommit hem från skolan och jag sa nej till att ha barnens kompisar här eftersom ryggen krånglade och jag kände mig allmänt trött och gnällig. Framemot tretiden funderade jag på om jag inte hade lite sammandragningar också men det har jag ju så ofta numera. Efter mellanmålet ringde jag mina föräldrar för att kolla så de inte skulle iväg någonstans bara utifall att... Egentligen var det tänkt att de skulle vara borta hela kvällen på någon middag och föreläsningar, men min mamma hade ringt redan på morgonen för att säga att de hade ställt in (man vet ju aldrig om du tänker föda tyckte hon då och jag sa att det knappast var något risk).
Vid 17 bestämde jag mig för att det nog kunde vara värkar och inte bara övning. Jag letade på en app till mobilen där man kunde klocka värkar (sök på klocka värkar och så en liten bebisikon) och så roade jag mig med det ett tag. Enligt appen så var det i snitt 2½ minut emellan, men värkarna var inte värre än att jag ibland var osäker på om det skulle föreställa en värk eller inte och så missade jag klockningarna. Fick skäll av min mor som då kommit hem till oss eftersom jag har haft en del väldigt snabba förlossningar tidigare och enligt henne hade jag inte hemma att göra med mindre än 3 min emellan. Ringde förlossningen och de tyckte jag kunde komma in.
När jag och maken gick från parkeringshuset så tyckte han inte det såg ut som om jag skulle föda barn. "Kan du inte vagga lite mer när du går eller se lite lidande ut, annars skickar de bara hem oss." Vi bestämde att om de tyckte vi kom för tidigt så skulle vi ta en fika i cafeterian och hoppas på det bästa.
Kom in på förlossningsavdelningen där de konstaterade att jag bara var öppen 3 cm och att det där kunde ta tid, men de skulle köra en kurva. Jag kände mig rätt modfälld när de kopplade in maskinen och jag fortfarande var osäker på vad som var en värk och vad som bara var en sammandragning. Klockan var då ca 18.
Sen gick det som på räls! En kvart senare fick jag EN rejäl värk och då gick vattnet. Beredd på den där vansinniga smärtan som komma skulle så bad jag att få bli lämnad ifred. Jag vill gärna ta mig igenom det i tystnad, inte ens maken är med. Höll lite koll på maskinen som mätte värkarna och konstaterade att det inte blev några höga siffror där.
Ca 18.45 kom barnmorskan in för kontroll och sa att om jag ville kunde jag krysta vid nästa värk. Va?!!
Nästa värk...hmmm..vad ska jag räkna som en värk? Hon sa till mig när jag skulle ta i och jag tog i för kung och fosterland. "Ok, en eller max två krystningar till sen har du din bebis." Jag tänkte att jag hoppades att hon hade rätt för det gör ONT i det skedet. När jag fick klartecken krystade jag igen och plopp så var bebisen ute! Då var klockan 18.54 och det hela var över!
 
Maken kom in och strålade som en sol. Bebis blev kollad och fick högsta betyg på allt och så la vi henne till bröstet och jag och maken blev lämnade ensamma för lite mys. Plötsligt började mina ben att skaka. Kramp, tänkte jag först. Men snart skadade jag i hela kroppen, det var så sängen nästan hoppade. Maken sprang efter hjälp och jag fattade absolut ingenting. Dottern lämnades snabbt över till maken och jag hade folk hängandes över mig som höll fast mig mot sängen och så fick jag värmedynor och filtar på mig. Kroppen hade gått in i chock! Jag frågade om det var musklerna som slog bakut eller hjärnan som spökade. Det är hjärnan som gör det blev svaret, kroppen hann inte med när det gick så snabbt. Helt galet!! Jag kunde inte få stopp på det utan tänderna skallrade och armar och ben skakade kraftigt och det kändes som om jag höll på att frysa ihjäl. Blev så arg på mig själv som inte kunde kontrollera ryckningarna - jag såg min nyfödda dotter ligga hos maken och där låg jag och skakade som en dåre!
Det lugnade sig så småningom även det kändes som en evighet. Sedan fick vi in fikabrickan med kaffe och mackor, gosade med vår nykomling och kunde njuta både av att det gick så "snabbt och lätt" som det gjorde och av det underbara lilla liv som nu fick ligga hos sin mamma igen.
 
 
Efter en dusch och egna kläder kände jag mig som folk igen och vi fick förflytta oss till en sprillans ny avdelning. Jag hade från början tänkt åka hem på kvällen, men var lite rädd att jag plötsligt skulle få tillbaka de där otäcka skakningarna. Maken åkte hem för att avlösa mormor och morfar hemma och jag fick en natt i eget dubbelrum med tv. Lilltjejen sov hela kvällen och natten men själv var jag uppskruvad till tusen i rent lyckorus och kunde inte komma till ro förrän efter 02.
 
Jag kan inte se mig mätt på denna ljuvliga lilla varelse
 
Vi var uppe med tuppen igen, maken kom till frukost och läkarkontrollerna gick som en dans. Amningen verkar fungera (det har varit lite oenighet om huruvida det funkar att amma med Levaxinet - det tar ändå ett par veckor innan man vet om dosen jag tar idag är för hög för mig när bebis inte ligger i magen - men jag har fått klartecken att prova och jag vill ju gärna att det ska fungera). Sjunde gången gillt!....
Strax före lunch åkte vi hem och möttes av en liten välkomstkommitté.
 
De stora barnen droppade in en efter en efter skolan. Alla syskonen är överförtjusta och har turats om att hålla och beundra minsta lillasystern.
 
 
Det känns helt fantastiskt att få ha henne hos oss. Äntligen!
Vår familj är helt komplett. Helt perfekt. <3
 
 
 

Då stryker jag lite till

Med vagnen hemkommen och redo så kan jag helt stryka den posten från listan över saker att hinna med innan bebis.
 
* åka till äventyrsbadet med barnen
* för maken att hinna med de stora undersökningarna så vi får lite mer svar
* färga håret
* klippa alla barnen 1-2 barn kvar till klippning
* tillverka en sänggavel till ena spjälsängen
* måla magen
* påbörja ny termin på bokcirkeln
* packa förlossningsväskan
* skaffa en vagn
* köpa extra bilbarnstol
* köpa spjälsäng
* låna ett gäng böcker på bibblan
* kolla upp om jag får lov att amma
* lämna blodprov för hormonvärden
* laga tvättmaskinen
 
Det artar sig!
Vi har äntligen fått ok på att maken slipper cellgifter, tillsvidare. Det blir många och täta kontroller på sjukhuset men under tiden kan vi ha ett normalt vardagsliv. En månad i taget :-)
Bokcirkeln startar i morgon och jag har fått boken och läst de kapitel som var sagt inför första träffen. Återkommer med titel, det är ett ganska intressant val. Jag räknar inte med förlossning före i morgon kväll så jag ser fram emot att träffa gänget igen, fika och snacka som alltid.
Blodprover lämnar jag nästa vecka, jag måste ju spara något liksom.

Det börjar kännas verkligt!

En kompis fick barn i natt (fjärde barnet, fjärde pojken), jag såg att de var på väg in till förlossningen igår kväll så jag kunde knappt somna sen.
Hon skulle egentligen ha ca 4 veckor före mig, men gick rätt ordentligt över tiden och jag hoppas ju fortfarande på att de håller sitt löfte med igångsättning före mitt bf. Nu när hon har fått sin bebis så känns det som att det kan vara min tur då.
Tänk att vi också en dag ska bege oss till sjukhuset, gå igenom en förlossning och sedan få mysa med bebis! Det kommer faktiskt att hända! Själva förlossningen hade jag kunnat tänka mig att vara utan, men resten... :-)

Bm-besök

Jag var ju förresten hos barnmorskan på kontroll idag. Ett besök till är inbokat 25/1 - före igångsättningen - och hon tror att jag kanske inte kommer att hinna komma på det.
Bebis är fixerad och magen har sjunkit så mycket som det bara går. Förvärkarna är starka (jo tack, jag har märkt det) osv.
Jag har ändå svårt att tänka mig att det skulle bli förlossning så snart. Skulle bebis hinna komma inom 10 dagar? (För att inte tala om det som är svårast att ta till sig; Ska vi få en bebis?!!) Sån tur kan man väl ändå inte ha!
 
Jag som bestämde mig i morse att jag INTE kan föda barn den här veckan. Vaknade nämligen till insikten att bara ett barn var friskt nog att gå till skolan. Fyra barn har ögoninflammation, två barn och en man har hög feber och ont i halsen. För att inte tala om att tvättmaskinen är paj och det är halt på vägarna nu...
Men om alla snabbar sig att bli friska så kan jag tänka mig att ändra åsikt.
 
Barnmorskan berättade förresten att hon brukar nämna mig på träffarna för blivande föräldrar - som kvinnan som halkade på isen på vägen hem från bm-besöket och därmed fick vattenavgång och födde barn några timmar senare :-)
Jag kanske skulle ge mig ut och springa lite fram och tillbaka på garageuppfarten någon dag och se om jag kan göra om konststycket.

Gravidgnäll

Är det ok att vara less på att vara gravid redan i v.37-38? Känner mig jättegnällig nu :-(
Ryggen gör konstant ont, magen är öm och förvärkarna kommer oftare och oftare. De där förbenade värkarna som inte gör någon som helst nytta utan vars enda syfte är för kroppen att öva lite inför vad som komma skall. Hallå, den här kroppen har varit med förr - vi behöver ingen övning! Ska det vara så ska det vara ordentligt så att man får en bebis efter X antal timmar. Inte så här med värkar som fullständigt tar luften ur en och kommer utan förvarning allt från några gånger per dag till var 10:e minut i timmar.
 
I morgon har jag barnmorskebesök. Är inte alls sugen på att gå dit egentligen, det är bara besvärligt att ta sig in och ut ur bilen. Fast det är förstås fint att höra bebis hjärtslag och få veta att allt är ok.
Snart nog är hon här och då kommer det att kännas konstigt på sitt vis. Det här ÄR min sista graviditet (vare sig vi vill eller inte så är det ju så) och några vänskapliga buffar från ett litet liv inne magen kommer aldrig mer igen. Jag ska försöka att hålla fast vid det positiva och klappa magen kärleksfullt några veckor till.
 
För att hålla mig sysselsatt nu när julen är över och vardagen i full gång så hade jag gjort upp lite planer på vad som skulle göras innan bebis kommer.
 
* åka till äventyrsbadet med barnen
* för maken att hinna med de stora undersökningarna så vi får lite mer svar
* färga håret
* klippa alla barnen 1-2 barn kvar till klippning
* tillverka en sänggavel till ena spjälsängen
* måla magen
* påbörja ny termin på bokcirkeln
* packa förlossningsväskan
* skaffa en vagn vagn anländer förhoppningsvis nästa vecka
* köpa extra bilbarnstol
* köpa spjälsäng
* låna ett gäng böcker på bibblan
* kolla upp om jag får lov att amma
* lämna blodprov för hormonvärden
 
Som ni ser är det inte mycket kvar. Jag känner mig rätt redo för bebis :-D

Magmålning

I vanlig ordning så har barnen fått måla på gravidmagen så här på slutet. De fick dela upp sig och måla ett par i taget, nog för att magen är stor men det finns ju ändå begränsningar för vad man kan få plats med.
Här är gårdagens alster:
 
 
 
 
 
Och några tidigare år:
 
2012 (barn nr6)
 
2007 (barn nr4)

Det börjar bli jobbigt

Ryggen vill inte riktigt vara med längre, det är knappt att jag orkar lyfta lillskruttan och att hålla henne i famnen när hon dansar eller försöker klättra rundor är inte till att tänka på. Förvärkarna kommer allt oftasre och när sammandragningarna är som jobbigast så är det precis som om någon nerv kommer i kläm och det gör ont långt ner i benen.
Först trodde jag att det var något tillfälligt, så som jag höll på i början av veckan med att ta ut mig på äventyrsbadet och släpade granar själv. Men det ger inte med sig och jag börjar inse att det kanske är så här det är nu fram till förlossningen. Jag har ju bara några få veckor kvar och jag kan vara glad som har fått vara hyfsat rörlig och smärtfri så här långt. Det är bara att stå ut.
Snart så....

Plask och lek

Vi kom iväg till äventyrsbadet idag; jag, de två äldsta grabbarna och stora tjejen. Jag provade min gravidbikini häromkvällen för att se om jag kom i den och det gjorde jag men det var inte mycket mer heller (första gravidbikinin från i somras var stl S, nu har jag en i stl L!). Det är en tankini och själva badlinnet som tidigare räckte ner till höfterna slutar nu på magen. Men det var ju ingen skönhetstävling vi skulle till och maken försäkrade mig om att andra badbesökare inte skulle ta illa upp över att dela simhall med en höggravid kvinna.
Vi hann inte mer än in i omklädningsrummet innan man kunde höra barn viska till sina mammor om "vilken stor mage den där tjejen har!" Inne i bassängen sedan påpekade nioåringen att det där jag sagt om att mina badkläder passade inte alls stämde, för magen tittade ju fram ändå :-) 
                                                                      
De stora som är simkunniga drog iväg på egen hand i perioder och jag höll mig intill dottern som är ganska så våghalsig i vattnet. 
Där var några störiga killar på badet idag, tre syskon runt 8-12 år som gjorde livet surt för andra besökare. De väntade inte in grön signal i vattenrutschkanan (vilket skrämde slag på min femåring som åker själv och inte gärna vill bli pååkt av någon stor buse), de försökte klättra in i vattenrutschkanorna nerifrån, de hängde i cafeterian och tryckte på ringklockan som kallar på personal dit så många gånger att killen i kassan fräste till ordentligt när vi satt och fikade. Killarna hade sin mamma med sig och trots att hon emellanåt var med sina barn så verkade hon helt immun mot deras uppförande och andra människors reaktioner. Man upphör aldrig att förvånas över folk!
Men trots det var det trevligt att bada och jag är glad att vi kom iväg så här i sluttampen av lovet. Vi har varit sjuka så mycket under jullovet och även om jag tycker det är helt ok att gå hemma och bara göra ingenting så är det samtidigt roligt att göra någonting extra för barnen när det är lov.
 
Den här sista lovkvällen var också filmkväll. Barnen såg Barbie: Prinsessan och popstjärnan på - hör och häpna - de två äldsta killarnas begäran. Sedan säger de förstås att de valde filmen till lillasyster men hela stora gänget satt med och tittade utan att se det minsta uttråkade ut. Filmen hann inte mer än börja så tittade jag och maken på varandra och kunde knappt hålla oss för skratt. Jag vet inte om ni har sett någon Barbiefilm, det finns en hel uppsjö av dem, men det är så mycket rosa, glitter, sång och dans i dem så man nästan kräks. I det här fallet var det dessutom en musikal som snudd på inleddes med en variant av Cyndi Laupers gamla hit fast i versionen "Prinsessor vill bara ha kul". Maken stack raskt hem till en kompis och jag sorterade lite tvätt och nattade minstingen.
Kvällens film för mig och maken var The woman in black med Daniel Radcliffe (Harry Potter).
Jag tror mitt hjärta slog extra snabbt precis hela filmen igenom. Jättebra tyckte jag medan maken inte var helt nöjd med slutet. Mer än så säger jag inte men jag kan rekommendera den!
 
I morgon börjar vardagen igen. Skolbarnen hade gärna varit hemma ett tag till men dottern ser fram emot att komma tillbaka till förskolan. Lilleman längtar efter kyrkis som kommer igång nästa vecka. Själv hade jag gärna haft barnen hemma alltid :-) Det är mysigt att vara samlade hela familjen, flexa med mattider och sovtider och göra det man har lust med dag till dag. Hur mycket jag än gillar ordning och reda på tillvaron så tycker jag att det är trist att ha så mycket tider att passa varenda dag som det blir med alla lämningar, hämtningar, träningar etc under terminerna. Inget att göra åt förstås, det är bara att gilla läget.
 
 
 

Förberedelser

Lilypie Pregnancy tickers
 
Gravidappen i mobilen talade om för mig att i slutet av veckan så kommer bebis att räknas som fullgången och kan i princip komma när som helst. Hupp! Den informationen ihop med riktigt jobbiga förvärkar som kommit och gått i ett par dagar fick mig att sätta lite fart. Nu är BB-väskan packad med både saker till bebis och till mig och lillans kläder är uppackade och inlagda i skötbordet.
 
Tänk om det är en pojke som kommer ut! :-D De bör ju inte ha fel när de har kollat bebis dna och bekräftat för mig vid efterföljande ul, men ändå... jag har en uppsättning pojkkläder med i BB-väskan för säkerhets skull.
 
När jag ändå var igång så plockade jag ihop matchande sängkläder till de båda spjälsängarna som kommer att stå intill varandra i vårt sovrum. Maken påstår att varken lillskruttan eller lillasyster bryr sig om huruvida de har likadana My Litte Pony-påslakan eller ej. Klart de gör ;-)

Väntan på lillasyster

Lilypie Pregnancy tickers

Man vet att man är gravid...

...när mathandlandet på Ica får en att ligga på soffan och gråta efteråt pga ryggsmärtor och våldsamma sammandragningar :-(

Magbilder v.27

 
Det börjar kännas lite framtungt...
För bara några veckor sedan tittade jag på bilderna från förra graviditeten vid den här tiden och kunde inte alls tänka mig att jag skulle kunna vara lika stor nu. Jodå.

Magbild v.26


Liggläge

Storstädning och andra påhitt tog knäcken på min rygg. Jag kan varken sitta eller stå upp så nu tar jag natt.

Inneförmiddag

La mig hysfat tidigt igår (dvs före midnatt) men när jag väl ville somna så vaknade miniskruttan i magen och sparkade vilt.
Två småbarn kom upp i vår säng under natten och då blev det inte så mycket plats kvar till mig. Efter några timmar med en bebis sovandes på min arm och hennes lilla näsa tryckt mot min kind så gav jag upp. Kvart i fem gick jag och la mig på soffan och hann slumra lite i alla fall innan väckarklockan gick igång.
Ryggen kändes inte ett dugg bättre när jag gick upp men nu börjar rörligheten komma tillbaka. Skolbarnen, förskoletjejen och maken har kommit iväg dit de ska. Lilltjejen tar tydligen sovmorgon idag och ligger fortfarande och gottar sig i min säng. Lilleman kom upp när de stora åkte iväg så han och jag har haft lite mysfrukost tillsammans bara vi två, med tända ljus och varsin pepparkaka att lyxa med också :-)
 
Jag är lite sugen på att ta mig an något projekt idag. Trädgården skulle behöva en ordentlig höströjning; ta in de sista utemöblerna, räfsa löv och klippa ner vissna buskar etc. Men det är kanske att ta i - dels är det höstrusk ute med blåst och småregn och dels så är det kanske onödigt att helt ta knäcken på ryggen.
Något litet projekt inne då kanske? Nu är det ju så att vi har ont om den sortens småjobb i huset. Jag gillar ju att sortera och organisera så det finns inte ett skåp och inte en låda som är rörig. Tvättstugan fick sig en omgång häromdagen och jag kan inte komma på något mer avancerat än att hänga upp tvätten som precis blev klar. Putsa fönster då? Njäe, jag avskyr fönsterputsning så det är permanent utlagt på makens sysslolista, precis som dammsugningen ;-)
Plocka leksaker kan jag alltid göra, där har vi ett jobb som aldrig tar slut! Som att skotta snö i motvind ungefär...
Inte så kul men är man rastlös så är man. När jag väntade barn i England så pratades det mycket om cravings och nesting. Vet inte riktigt hur det ska översättas men det är ju det där suget man har efter konstig mat samt att "boa in sig" och göra hemmet bra inför bebisens ankomst. Jag tror inte riktigt på det där med cravings men hänger mig gladeligen åt att äta precis det jag är sugen på för stunden (och det är väl därför vågen gråter när jag är gravid) och i övrigt så pendlar jag mellan att vara hysteriskt trött och ledbruten till att dra igång det ena projektet efter det andra. Fullt ös - medvetslös.
Något ska vi väl kunna hitta på under förmiddagen här.

Hemmapysslande en regnig dag

Stora dottern hade bytt dag på förskolan för att kunna vara med på den årliga fotograferingen och därför var hon där igår och ledig idag. Jag hade lite idéer om vad vi skulle kunna hitta på, men eftersom vi var utan bil så blir man ju lite väderberoende och regnet öste ner hela förmiddagen.
Det blev till att sitta inne i stället. Både jag och barnen börjar oftast klättra på väggarna efter ett par timmar men idag var det rätt mysigt att bara vara hemma. Man kan allt behöva "ha lite tråkigt" ibland. Barnen la pussel, målade och hade disco (treåringen är mästare på att sköta Spotify).
 
En teckning till mamma <3
 
Själv fick jag en hel del gjort i tvättstugan och dessutom rensat ut en massa som ska läggas ut på Tradera framöver. Första omgången mammakläder är på väg bort nu, det finns inte en sportslig chans att jag kommer i S längre och en del av byxorna i stl M börjar sitta lite väl snävt tyvärr.
Jag har äntligen fått tag på en mammajacka, en likadan som jag hade förra vintern (från bonprix.se) fast i brunt den här gången. Det drar nämligen lite om magen när man är ute och går - jag kan bara knäppa de två översta knapparna i sommarjackan som dessutom är i tunnaste laget.
Den här bilden togs i början av november förra året. Jag följer ju förra graviditeten med bara ca 1½ veckas skillnad och bara tanken att jag skulle vara så stor om en månad...?! Helt omöjligt.
 
I natt när maken gick och la sig så la han armen om min mage. Jag hade sovit sedan länge men noterade vagt att han fanns där. Lillskruttan i magen vaknade till tydligen för hon buffade till hans arm ordentligt! Han blev ju jätteglad för det var första gången han har känt henne röra sig, jag trodde faktiskt inte sparkarna var så tydliga än även om jag själv märker när hon sover eller är vaken. Sen höll hon på och buffade runt i magen länge men det var så mysigt så.
Vi tror oss ha bestämt ett namn till lillasyster också och det känns väldigt bra. Vad det blir håller jag på ett tag till :-) Jag vet många som ska ha barn nästan samtidigt och även om vi brukar välja en annan typ av namn än de flesta andra så vet man ju aldrig. Byn är inte stor nog för två tjejer med samma namn ;-)
 
Äldsten ville ha sällskap hem från sena fotbollsträningen och jag kan behöva lite motion och frisk luft så jag cyklade bort till fotbollsplanen och tittade på sista delen av träningen. Det blir kallt och mörkt rätt fort nu och jag började frysa innan de avslutade. Sen visade det ju sig att sonen hellre gick långsamt brevid en kompis och snackade tv-spel hela vägen hem så min närvaro var helt onödig.
Kvällens film från lovefilm.se var Fantomen, vald till tolvåringen. Jag har aldrig sett den så jag erbjöd mig att sitta med - det finns ju inget tristare än att titta på film helt solo så oftast är jag eller maken med när det är filmkväll här hemma. Det var inte direkt en höjdarfilm. Det tyckte inte sonen heller men han var nog ändå rätt nöjd med att ha sett den i alla fall.

Gödning

Det är svårt att sova när man håller på att förgås av hunger. Jag har precis varit uppe och satt i mig en Billy's mikropizza och det känns som att jag kanske, men bara kanske, överlever fram till frukost nu. Lilla tjejen i magen tycker visst att mamma gott kan bli lite rultig.

De första bilderna

Idag var vi iväg på stora ultraljudet och fick se vår lilla tjej :-D
De kunde tydligt se allt de ville kolla upp och hon är så fin så! Fungerande hjärta, två ögon, tio fingrar etc...
Bilderna är inte mycket att hurra för, men så här i förväg när man inte har något annat visuellt så betyder de ändå mycket.

Huvud och bröstkorg, man kan ana en liten näsa
Ligger på sidan här, man ser ena armen tydligt och ett öra också
 
Oavsett bildkvalitet så är det är ju helt fantastiskt att man kan tjuvkika på sitt barn så här inne i magen. Jag fick se lite grann i 3D också, men inte mycket.
När vi väntade nr4 och nr6 så var jag iväg på privata ultraljud i 3D och bilderna där är ju något helt annat! Då fick vi se vilket syskon barnet var likt och alla detaljer på ett helt annat sätt. Den här gången vet vi redan vilken sort vi får (och ja, jag bad dem dubbelkolla idag - det är verkligen en tjej så genprovet ljög inte) och jag var så nöjd så med att få reda på att de inre organen fungerar precis som de ska.
Min dotter, redan älskad och efterlängtad :-)

Då vet vi vem vi väntar på :-)

Den stora frågan om huruvida det är en pojke eller flicka som bor i min mage var morgonens samtalsämne vid frukostbordet. Åttaåringen funderade lite över hur det skulle bli om svaret på det genetiska provet skulle visa att det är en get... :-D
Nu spelar det ju verkligen ingen roll om det var en flicka eller pojke - hade vi haft 6 pojkar eller 6 flickor tidigare så hade man kanske haft en önskan åt något håll, men det känns ju som att vi fick storvinst bara genom att testa positivt och undvika kromosomfelen och resten är som det är.
Jag ringde exakt på minuten när telefontiden började och kom till min förvåning fram utan att behöva sitta i telefonkö. Jag hade ett block framför mig för att skriva ner svaret, för jag vet ju att annars så hade jag börjat tvivla på hörsel och minne samma sekund som samtalet avslutades. Jo, jag vet - jättefånigt! :-)
Tjejen i andra änden var alldeles säker på att det är en FLICKA! Jag var ju tvungen att ifrågasätta om hon hade läst rätt eller blandat ihop siffrorna eller något, men hon var alldeles säker på sin sak.
 
                                       
Så då är det alltså en lillasyster vi väntar på :-)
 
Ingen liten Nils-Elvis den här gången heller (eller Darth om maken hade fått sin vilja igenom, vilket han aldrig aldrig i livet hade fått). Inte den här gången och aldrig mer. Vi fick ju pojknamn över! :-/
Å andra sidan får vi en dotter till och lite mer jämvikt i hushållets könsindelning med tanke på att det nu blir fyra pojkar och tre flickor i barnaskaran. De två minsta kommer nog att ha mycket kul ihop hela uppväxten. En och annan matchande kalasklänning måste man nog ha, eller hur ;-)

Pojke eller flicka?

I morgon får vi veta vem det är som bor i min mage :-)
Det är många som inte vill veta könet i förväg sådär, som vill att det ska bli en överraskning på förlossningen i stället. För mig är det viktigt att få veta - jag tycker det är lättare att knyta an till den som är där inne när man vet lite bättre vem det är och av samma anledning så har vi oftast namnet klart långt i förväg också. (Jag gillar ju planering och framförhållning så det är väl ett utslag av mitt kontrollbehov förmodar jag.) Överraskning är det ändå när barnet kommer tycker jag för det är ju först då som man får se sitt barn och lär känna varandra på riktigt.
 
Telefontiden till stället dit jag måste ringa för att få veta den delen av svaret på det genetiska testet börjar kl 13 och jag kommer att sitta med telefonen i handen precis då. Äldsta barnet som är minst lika nyfiken som jag slutar sent i skolan i morgon så jag har lovat att skicka ett sms till honom så fort jag vet :-) Han tror på en tjej för det är det han önskar sig mest, en lillasyster till.
Tre av barnen gissar på flicka, en på pojke och lillskruttan har ännu inte talat om för oss vad hon tror. Jag har tidigare trott på en flicka men så är jag ju så upp i det här med att ständigt ha en liten tjej i famnen så det är nog mest det som spelar in. Jag har gissat rätt på alla bekantas barn, varenda en, men lyckas sämre med våra egna.
 
Så vad tror ni? Ge mig en gissning!
 
                                           
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0