Resan till Holland

Det finns en liten berättelse som dyker upp här och var när man har barn med funktionshinder. Jag minns speciellt för ett år sedan då vi satt på barnhabiliteringen med andra föräldrar som har barn med samma typ av funktionsnedsättning som vår son och när denna lästes upp så var det många som hade svårt att hålla tårarna tillbaka.
På den tiden - för det känns otroligt avlägset numera - så oroades vi mest över saker som hur man får barnet att ha på sig ytterkläder efter säsong, eller äta mer än tre sorters maträtter (en fis i rymden egentligen). Idag är läget annorlunda och texten känns mer relevant än någonsin.
 

Resan till Holland  av Emily Perl Kingsley

 När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.  Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."  "Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien."  Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.  Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats. Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.  Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.  Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".

 Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.  Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.

 

Trots att jag länge vetat att vi hamnade i Holland så är det fortfarande otroligt svårt att ta till sig. Kommer livet aldrig att bli som i Italien?

Kommer jag aldrig att kunna ge mitt barn de möjligheter och samma världsbild som jag önskar honom? Inte ens om jag kämpar tills jag vänt mig ut och in och slagit knut på mig själv? Tanken är svindlande och inget kan få en att känna sig som en sämre förälder, jag lovar! Otillräckligheten och det dåliga samvetet över den dränker en nästan.

Vi körde fast och nu är vi på väg mot något nytt och okänt men jag måste tro att det blir bättre, för alla.

Med det sagt och varken mer eller mindre, så lämnar jag ämnet. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0