Event och kvalitetstid med maken

För första gången någonsin så skulle jag och maken vara iväg tillsammans, barnfria, från tidig morgon till sen kväll. Vi packade kvällen innan och det var allt lite nervöst. I det här huset vet man liksom aldrig och man kommer att kunna genomföra det man planerat eller inte. Som i alla barnfamiljer (och för de utan barn med för den delen) så är det så lätt hänt att någon blir sjuk och sen har vi ju ett barn som liksom kör sitt eget race och där får vi andra rätta oss efter dagsläget.
Mina föräldrar som skulle agera barnvakter anlände tidigt och jag och maken kom iväg, om än lite senare än det var tänkt, och anlände till Mega Sweden FAD 2014 i Hässleholm strax efter öppning. FAD står för Fumble After Dark och eventet var en mässa/träff i ämnet geocaching.
Vi har ju bloggat i ämnet ett tag nu och redan de som scannade våra inträdesbiljetter hade koll på vilka vi var. Det har ju aldrig hänt att någon har känt igen mig som "den där som bloggar om vardagen i en storfamilj" så att bli igenkänd av främlingar pga en sport man är engagerad i är en helt ny erfarenhet. Det ser ut som att vi har fått sponsorer också och det är ju inte helt fel.
Under dagen var vi på föreläsningar och lärde oss en massa nytt, handlade lite tillbehör och blev inspirerade av andras geocaching-äventyr.
 
 
Någonstans efter lunch fick jag ett lite ledsamt meddelande från äldsten att det inte gick helt friktionsfritt därhemma. Jag funderade lite över om vi skulle avbryta och åka hem, men mormor tyckte vi kunde stanna så vi blev kvar och försökte njuta av resten av dagen också. Framåt kl 17 började jag bli trött, det hade varit en intensiv dag och oron för hur det gick hemma fanns hela tiden i bakgrunden. Men så blev det dags för den största anledningen till att vi var där: Vi skulle ju ut och "fumla" i mörkret! Mörkercaching är lite speciellt då man är hänvisad till ficklampornas sken, det är liksom inte alltid så lätt ens i dagsljus.
 
Så kom då tidpunkten då det släpptes koordinater till en hel radda äventyr av olika slag - portarna gick upp och många hundra människor vällde ut i långa rader, utrustade med pannlampor, ficklampor och strålkastare. Humöret var på topp hos alla och jag kan inte nog beskriva upplevelsen av att vara en del i det. Vi bubblade av skratt resten av kvällen! Mitt ute i mörkret träffade jag dessutom på en god vän som blivit lite sugen på mörkercaching och bara tanken på att få dela erfarenheten med ytterligare någon "hemifrån" höjde nivån ännu mer.
I fyra timmar följde vi reflexspår (nära nog till världens ände), lyssnade efter gömda högtalare, pratade med folk från Finland, Danmark och Tyskland, sökte fågel, fisk och allt däremellan. Hela tiden med hundratals ljuskäglor svepandes genom mörkret. Det såg inte klokt ut och jag undrar vad lokalbefolkningen tänkte om det hela.
 
Lappar uppsatta runt om i Hässleholm.
 
Vid återträffen var vi trötta, nöjda och glada och vägen hem gick lätt.
Det var en fantastisk dag och jag är tacksam dels för att jag fick en dag tillsammans med min man (vi åt tom på restaurang vilket kunde ha varit romantiskt om det inte vore för att vi kastade i oss maten på 20 min för att hinna klättra lite extra i vägskyltar eller krypa runt i brännässlor) och dels för att vi verkligen fick grotta ner oss i totalt nörderi. Hur ofta får man det som vuxen?!
 
Gårdagen försvann nästan som i en dimma. Det känns lite som när man var yngre och gick på konsert eller festival - man blir fullproppad med nya intryck och upplevelser och sen känns det som att man åkt genom en mangel. Det tar tid för hjärnan att processa allt man varit med om!
Vill ni läsa mer om eventet eller geocaching så kika gärna in på geocachers.se
 
Jag har insett att det här var första och sista gången vi kunde åka hemifrån tillsammans. Det går helt enkelt inte. Mina föräldrar är toppen och barnen avgudar dem - men de kan inte både agera assistent åt ett barn med särskilda behov OCH förväntas ha hand om sex syskon samtidigt. Nu har vi provat i alla fall och vi vet var gränsen går.
Ibland (dock inte ofta) slår det mig med full kraft vilka begränsningar vi har och det blir extra tydligt att vi aldrig kommer att kunna göra sådant som andra kan. Samtidigt så har vi klarat oss i nästan 15 år utan att åka bort en hel dag själva och vi har ju överlevt det också. Det finns mycket annat i livet som gör det värt allt.
Man får inte värre prövningar än man klarar av och vi är välsignade med så mycket ändå. 
 
Jag har fortfarande helt galen träningsvärk! Vi gick nog inte mer än 1,5 mil i lördags kväll (utöver dagens övningar) men vi höll bra tempo så det kanske var det som gjorde det. Vaderna ömmar vid varje steg och ändå längtar jag ut till nästa långvandring.

Kommentarer
Postat av: Fransyskan

Glad att ni fick lite egentid, och chansen att bli ungar på nytt:-)

2014-11-04 @ 06:45:47
URL: http://mittlivsomfransyska.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0