Tiden bara går

Första advent idag, det är ju helt galet!
 
Jag har som ni kanske förstått blivit solo med barnen för ett tag. Har man inget jobb i närheten så får man söka sig längre bort och därför tog vi beslutet att maken ska jobba 40 mil bort i ungefär en månad. Man kan inte leva enbart på kärlek och fågelsång, så är det ju bara - åtminstone inte när det går mot jul! Jag hoppas han drar hem lite fina julklappspengar så att det blir värt det för han missar massor på hemmaplan! 
Det ÄR tufft att vara själv det kan jag inte förneka. Logistikmässigt är det ett enda långt pusslande men nu har jag haft turen att ha min pappa som hjälper till med en del skjutsande. Det behövs, speciellt som min bil har varit på verkstaden i flera dygn under veckan och lånebil är inget alternativ då jag inte får in barnen i en vanlig småbil.
 
I torsdags hade jag en sån där dag då man verkligen får känna att man lever.
De ringde från skolan runt lunchtid och bad mig hämta upp sonen som inte var kontaktbar. Det hade blivit en konflikt på rasten och när han blir stressad så blir han antingen inåtvänd eller utåtagerande. I det här fallet så "stängde kroppen ner" och han låstes helt. Någon klasskamrat klappade honom på axeln när rasten var slut och då ramlade han omkull. När jag kom så kunde han varken gå eller prata och det var bara till att bära ut honom. Som tur var så hade någon i skolpersonalen själv en son med autism som gör likadant så hon hade lite koll.
Nu hade jag världens tur som fick tag på min pappa som kom i full fart med bilen och höll koll på gänget hemma medan jag lånade hans bil till skolan. Vad hade jag gjort annars? Hade jag haft bil själv så hade jag fått packa in småsyskonen och tagit dem med mig och sedan haft dem till att gå genom skolan medan jag bar sonen. Nu var ju bilen bortlämnad så mitt enda alternativ annars hade varit att packa ner barnen i syskonvagnen, springa bort till skolan för att sedan lasta i stora sonen i vagnen och ha de små till att promenera hela vägen hem. Ibland ska man inte ens börja fundera på vad som kunde ha hänt för då får man bara magknip.
Efter att ha baxat sonen i säng sov han ett tag och när han vaknade mindes han absolut ingenting och undrade över varför han inte var i skolan.
Under eftermiddagen så slog han över åt andra hållet, antagligen för att energin var helt slut, och gjorde en total urladdning. Mina armar ser fortfarande ut som om jag haft närkontakt med en ilsken katt.
Efter det fick jag migränkänningar men lyckades som tur var mota bort dem med värktabletter. Man ska väl ha sådana dagar också för att uppskatta alla fina dagar antar jag.
 
I övrigt så är det helt klart hanterbart. Vi har haft några fina veckor nu och jag som är laddad inför julen har städat huset in i minsta detalj och njuter av att allt är rent. Nästan som en flyttstädning :-)
Min pappa klippte gräset och jag vinterstädade runt poolen (och DET var väl inte en dag för tidigt).
 
 
Man kan ju inte bara  jobba utan det måste finnas tid för lek också tyckte barnen (och övertalade mamman att dra runt dem runt dem i lådbilar).
Eftersom jag är lite snål och vägrar köpa allting nytt varenda år så tog vi in de badleksaker som varit kvar ute och skrubbade dem rena i badkaret. Det är inte varje dag det ser ut så här i badrummet:
 

 
Sent igår kväll när barnen lagt sig så tog jag ner alla julsaker från vinden och julpyntade hela huset, inklusive granarna (ja, i plural). Jag vill gärna kunna njuta av julen så länge som möjligt och efter julafton städar jag bort allt så då måste jag ju också börja tidigt :-)
Barnens reaktion i morse var oslagbar! Nu visste de ju till och med att jag skulle julpynta medan de sov - vi hade bestämt det så tillsammans. Några lekte med granarna (för det får man i det här huset), någon pusslade julpussel, någon hämtade böcker från bokhyllan som under natten fyllts med enbart julböcker...
 
 
Vi har förstås haft julmusik på i bakgrunden hela dagen :-)
Jag hade lovat barnen en frusen cheesecake till första advent och det fick de också. Själv hade jag sett fram emot julvarianten med pepparkaksbotten och saffranssmak men det alternativet blev nerröstat. En vanlig med vaniljsmak fick det bli.
 
 
Det har börjat bli lite kallare och vad jag har hört så är vintern på väg. Kanske dags att sluta med sommarjacka snart då?
Skolbarnen som är ute heldagar emellanåt har börjat använda de lite varmare kläderna. Även om solen är framme på dagen så är det aldrig kul att gå i skogen och frysa på utflykterna.
 
 

Skriva

Ettåringen koncentrerar sig när hon "skriver".
 
Smått, smått, smått.

Plockar, fixar och fejar

Förra veckan tog jag tag i en massa småprojekt här och där. Med maken borta och utan uppkoppling så hade jag plötsligt en massa tid över och använde tiden väl.
Jag målade om lite här, klädde om en stol där, skickade iväg 5 flyttkartonger med onödiga prylar till en loppis, sålde av grejer på Tradera.
Julstädningen påbörjades också, det är bara november än men vi har julpyntandet inplanerat i helgen och ska det hängas upp julstjärnor och sådant så är det lika bra att tvätta gardinerna innan....
Samtliga gardiner är förresten tvättade nu och jag strök sex gardinkappor i morse innan det var dags att lämna av barn på skolan. Eftersom jag är själv i december (eller själv och själv, vi är ju fortfarande 8 i hushållet...) så bestämde jag enväldigt att barnen får ta och hjälpa till lite extra i år. Så av de extra städuppgifterna så har de fått välja lite var utefter förmåga och ålder och så har vi satt in listan i pärmen där allas hushållsuppgifter står:
 
Japp, på allvar har vi en sådan pärm!
Ingen behöver fundera över vad som ingår i deras ansvarsområden, allt står uppspecat där.
Jag känner mig lite som en chef för det här företaget som kallas storfamilj när jag får lov att dela ut arbetsuppgifter. Eller kanske som en diktator ;-)
Det är inte så illa som det låter, barnen är helt med på noterna även om det gnälls lite då och då för sakens skull. Alla vet vad de förväntas göra varje söndag och det går på nolltid. De här extra "julstädningsjobben" var inte så svåra att delegera heller - möjligen tjafsades det lite om vem som skulle få göra vad då olika saker räknas som olika roligt.
Tioåringen paxade för att tvätta mattor och idag har han trampat runt matta nr 2 i badkaret.
 
 
Bara två kvar.
Fjortonåringen städade ut kylen häromdagen och tänkte göra skafferiet också men han ångrade sig nästan när han insåg att jag inte godtog att plocka ut allting och ställa tillbaka det igen. Det ska ju dammsugas, våttorkas och kollas datum också.
När han kom hem från skolan idag så bad han att få laga middagen. Det är andra gången den här veckan och jag uppskattar det otroligt mycket! Idag lagade han lax i apelsin/rosmarinsås och kokt potatis, det är hans egen favoriträtt så han är ju rätt smart när han väljer middagsmat.
 
I eftermiddags röjde jag trädgården ihop med några barn och det var riktigt skönt i höstsolen. Nu är alla trädgårdsmöbler borta och en del av vinterbelysningen har kommit på plats.
 

En god vän kom och hälsade på och överlämnade en jättestor present som jag blev stormförtjust över. Jag får se det som en tidig julklapp för något bättre lär inte tomten komma med.
 
Nu ska jag gå och sätta upp ett antal nydiskade lampskärmar. Lika bra att få det gjort så glaskuporna inte ligger framme när de små stiger upp i morgon för annars kanske jag inte har några kvar att sätta upp sedan. 

Julstädning

Det sägs att det blir jul även om man inte julstädar men jag är inte helt övertygad. Så varför chansa?!
Checklista för extra julstädning. I love Excel!
 

En del av sakerna gör man ju varje vecka eller ett par gånger i månaden ändå, men det är så härligt att ha allting riktigt rent samtidigt precis till julafton.
 
(Och jag har liknande listor för inköp av julklappar resp julmat.)

Frånvarande

Det här uppehållet är en kombination av olika faktorer:
1. Vi blev utan uppkoppling i fyra dygn (tack Telia för den oplanerade men förvisso välbehövliga pausen från Internet). Somliga barn grät av abstinens men jag tycker det har varit riktigt skönt. Man får fasligt mycket gjort i alla fall!
2. Maken jobbar på annan ort så jag blev solo. Här snackar vi inte om kontorstider eller ens veckopendling utan 24/7 ett tag framöver. Jag hade fasat för det men det går alldeles utmärkt. Man är tydligen anpassningsbar.
3. Jag behöver paus. Tid för att fundera över livet som 40+ och samtidigt hitta tillbaka till familjeharmonin som jag känner har rubbats lite det här året.
 
Jag återkommer när jag har tid och lust. Precis som det ska vara :-)

Fotspöken

 

Adventskalendrar

Det börjar raskt närma sig första december och ska man ha paketkalendrar så finns det en del att välja på. Ena sonen har valt Playmobil polis/stöld på museum och stora tjejen har valt en smyckeskalender. De två äldsta vill ha enbart godis och pengar i sina och övriga ska ha "hemmagjorda". Det betyder att jag har kvar att fixa och slå in... 3x24 småpaket till.
 
Varje höst samlar jag bilder på vad som finns att köpa färdigt och så får alla välja. Det finns en hel del fler så se det här mer som inspiration än som en komplett förteckning av utbudet.
 

Är det någon som undrar över pris/inköpsställe så har jag uppgifter på var man kan beställa dem för lägst kostnad.

Fars dag och mera scrapbooking

Lite uppvaktande av pappan blev det tidigt på söndagsmorgonen. Han och tioåringen skulle iväg på sonens halvdagsläger (med intensivträning, bowling) så han fick paket innan alla hunnit vakna.
 
Min egen pappa fick lite praliner. Eftersom jag gjort dem sent kvällen innan så blev det provsmakning på morgonen för mig och de äldsta barnen, med betyget "tveksamt" om den ena sorten. Det var ju liksom så dags då :-/
En tårta lades ihop och på eftermiddagen tog vi tårtan med till mina föräldrar och fikade där.
 

 
Igår var det scrapbooking-kväll igen. Det är tur mina vänner har koll och anmäler mig för den senaste tiden har det banne mig inte blivit mycket till vare sig planering eller framförhållning om någonting. Jag med mitt kontrollbehov lider inombords men förhoppningsvis så lättar läget snart.
Alla där är så proffsiga och gjorde massor med vackra saker; askar, album och diverse prydnader. Där finns en massa prylar och apparater att använda sig av men själv är jag fortfarande på nivån med att klippa och klistra pappersark :-) Ge mig ett år eller två för att komma ikapp...
Ett krya-på-dig-kort, bokmärke (sådana kan man aldrig få för många av), några julkort, en tändsticksask och julklappsetiketter blev mitt resultat för kvällen.
 
 
Fika med nya och gamla bekantskaper blev det också och fyra timmar bara rann iväg innan det var dags att packa ihop och cykla hemåt i mörkret.
 

I förebyggande syfte

 
Äldsten är vis av erfarenhet :-D

Libero kampanj

Ni som använder Liberos blöjor har säkert lagt märke till att de nyligen har bytt motiv till vilda djur.
Personligen så har jag lite svårt att se vitsen med motiv på blöjor då det inte fyller någon större funktion vid användandet och troligen bara höjer priset. Men tvååringen tycker det är kul och eftersom hon fortfarande har blöja nattetid så vill hon gärna välja djur och helst ska lillasyster ha matchande blöja vid läggningen.
 
Vad som mer är kul är att Libero just nu har lite kampanjer i samband med det här nysläppet. Man kan alltid samla poäng från blöjpaketen och just nu kan man samla till saker med djurmotiv, tex en cool onepiece. Man kan också klippa in sitt barn i en liten film. Vår tvååring fick bli en tiger:
 
 
Hela kampanjen hittar ni HÄR

Skelett av Topz

 

Slut på veckan

I min värld är veckan inte slut när det bara är fredag men om andra tänker annorlunda så kan jag väl låtsas att jag håller med för en stund.
 
I natt hade jag en mardröm och vaknade kallsvettig och rädd. Det är ytterst sällan jag drömmer mardrömmar och då handlar det till 99% om att barnen råkar ut för något (eller möjligen att jag vaknar på julafton och har glömt att köpa julklappar och mat) men den här gången handlade det om geocaching. Kanske ett tecken på att hjärnan behöver annat att tänka på?!
 
Under förmiddagen så ringde maken för att höra om jag hade något ärende på stora köpcentrat för i så fall kunde jag och barnen få skjuts dit. Vad är det för fråga?! Det finns väl alltid något att göra på köpcentrat?
Vi blev avsläppta vid IKEA där vi fikade på pannkakor.
 

På IKEA har de något så smart som "familjetoaletter" och det är verkligen riktigt bra service för småbarnsföräldrar.
 
 
Det är inte lätt att hantera ett gäng småbarn och syskonvagn på ett normalstort toalettutrymme och oftast så kan man ju inte lämna hälften utanför när man ska hjälpa den som behöver hjälp därinne. Men här kan man dra in vagn och barn utan problem och utan att vara rädd för att någon ska ramla ner i toalettstolen, slå huvudet i handfatet eller komma åt larmknappen av misstag.
 
 
Tvååringen är lite rädd för handtorken som brummar för mycket och i ren protest så vägrade hon gå på toaletten när vi var där.
På hemvägen i bilen så gjorde all saften hon drack till sin pannkaka tidigare sig påmind och därför fick jag sen ägna åtskilligt med tid att plocka loss och tvätta klädseln på hennes bilstol. Det är inte helt enkelt - och jag tycker att det BORDE vara enkelt när det faktiskt är sådan textil som kan behöva en tvätt då och då - men nu är bilstolen ren och fräsch igen.
 
Det passade bra att baka lite idag och eftersom det är fredag så tänkte jag att vi kunde lyxa till det med kakfika. I hopp om att glädja barnen så försökte jag mig på en regnbågsvariant på vanlig sockerkaka. 
 

Det såg onekligen lite kul ut innan den var gräddad men slutresultatet var väl sådär.
 
 
Man kanske ska ha karamellfärg i hela smeten? Smakar det inte konstigt då? Det känns ju inte så naturligt. För att vara en person som helst vill undvika kemikalier i maten så är jag ändå rätt glad för att färglägga bakverk.
Nu har jag provat i alla fall och det imponerade åtminstone väldigt på femåringen.
För övrigt var det här tydligen Kladdkakans dag och skolbarnen hade en del att säga om avsaknaden av en sådan. Jag tänkte låta det bero - man kan inte fira allt - men sen kom jag ändå hem från affären med en KÖPT kladdkaka att ha till efterätt på kvällen.
 
Det blev ingen långvandring idag och hela min idé om att ta fredagarna till milslånga skogspromenader börjar gå om intet. En kortare tur i skogen hann jag i alla fall med innan det var dags att börja trappa ner mot fredagskväll.
 
 
Här frågar jag mig lite ungefär vilken tid i livet jag bytte trappa UPP mot fredagskväll mot att trappa NER mot densamma. Jag märkte inte när det hände?! En inte så vild gissning säger mig dock att det måste ha varit en sisådär 15 år sedan :-)
Fredagskväll betyder oftast filmkväll och eftersom det är lite spridda åldrar på barnen så brukar det bli en för de mindre och en för lite större. Kvällens program blev Turbo och sedan TMNT (här fick jag fundera lite över korrekt förkortning på en lång benämning; för mig är de bara ninja-sköldpaddor). De äldsta fick finna sig i sitt öde helt enkelt och de får välja film någon annan gång.
 
I morgon ska äldsten på konfa-utflykt till något som liknar Fångarna på fortet. Han är mycket nöjd över att inte ha armen i gips längre och jag håller tummarna för att han låter bli att skaffa sig nya frakturer. Så sent som i onsdags så blev han ju sydd med 6 stygn i huvudet och jag ser gärna att de sitter kvar när han kommer tillbaka också.
Måste komma ihåg att ställa klockan för han ska upp i vardagstid i morgon och bli skjutsad till uppsamlingsplatsen. Av någon anledning är jag den enda i hushållet som vaknar av mobilalarmen? Kanske just för att alla vet att jag vaknar och får upp dem om de snoozar så länge de kan. Egentligen borde jag låta dem försova sig så att de lär sig ta ansvar (även maken) men jag skulle nog ligga och tugga på huvudkudden medan jag försökte att inte låtsas om att huset fortsatte vara tyst efter att larmen ljudit. Jag kan inte hålla mig kvar i sängen utan är alltid först upp av alla.
 
 
 

Boktips: Min mormor hälsar och säger förlåt

 
Min mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman
Min mormor hälsar och säger förlåt är en ovanlig vardagssaga om dysfunktionella superhjältar. Med enastående komisk träffsäkerhet och ett stort bankande hjärta berättar författaren till En man som heter Ove om en mormors kompromisslösa kärlek till sitt barnbarn, och om grannarna i ett hyreshus som alla på sitt sätt slåss för en av de viktigaste mänskliga rättigheter som finns. Rätten att få vara annorlunda. 
Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det. 
Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.
 Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, "Miamas", och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende. 
Som ett sista äventyr ger hon då Elsa en serie brev, där mormor ber sina grannar om ursäkt. De leder Elsa till en trappuppgång fylld av militanta bostadsrättsivrare, fanatiska kaffedrickare, kamphundar, monster, fyllon och helt vanliga kärringar. Men de blir också upptakten på en historia där ett barn försöker lära sig acceptera att alla man älskar ska dö, och där hon bit för bit får veta sanningen om både kungariket Miamas och sin mormor.
     - recension från Adlibris.se
 
 

Jag har läst En man som heter Ove och gillade den mycket - både humorn, djupet bakom och språkbruket. Jag hade kanske väntat mig att den här boken skulle vara något liknande och det tog några kapitel för att acceptera att huvudpersonerna i denna bok var en mobbad sjuåring och en helgalen och ganska respektlös men älskad mormor som var på väg att dö.
Det är ett drama utan dess like och stundom hade jag nära till tårarna. Samtidigt så är författaren otrolig i sitt sätt att skriva och humorn lämnar aldrig berättelsen ens för en minut. Ihop med en story som är så trollbindande och fantastisk att jag nästan, men bara nästan, skulle vilja geniförklara den där Herr Backman så är det här en bok väl värd att läsa.
Jag kan tänka mig att den inte passar alla (min man tex skulle nog inte vara lika överväldigad som jag) men den förtjänar sin plats på topplistan i bokhandeln.
Läs den!
(Ni som redan har läst den får gärna säga vad ni tyckte.)
 
Lämna för all del boktips åt mig, det finns alltid tid för läsning.
Har ni hört om hon som läste ihjäl sig?

Vad händer med dagens ungdomar?

Barnens skola (som så många andra skolor så här 2014) har en nätbaserad plattform för information skola-föräldrar-elever. Igår morse så var maken inne som vanligt för att kolla efter nyheter och det tog inte lång stund innan han ropade på mig. Mailet som gått ut till alla högstadieelever fick mig klarvaken på nolltid.
Under måndagen så hade en utomstående tonåring tagit sig från en annan ort till mina barns skola och skjutit en tjej i överkroppen med en soft air gun. Nu sitter jag inte inne med alla detaljer men det handlar om en tjej som blivit så förbannad på en yngre fd tjejkompis (som är jämngammal med min äldste, alltså en elev i åk 8) att hon tagit med sig ett vapen på bussen, gått in på skolan och väntat tills hon fick chansen att skjuta?!!
Visst kan man bli arg på folk, riktigt arg, men att därifrån planera det hela och inte coola ner sig på den tiden det tar att komma fram - för att inte tala om att man på allvar vill både skrämma och skada en fjortonåring - det är att gå VÄLDIGT mycket över gränsen! Nu var det "bara" en soft air gun och inte något värre, men det är ändock ett vapen och man kan bli skadad. Om jag inte minns fel så var det pga ett sådant som en bekant till mig miste sitt öga.
 
Då vi inte hade hört ett ord om detta från barnen så undrade jag om de inte märkt något. Jo, de äldsta som hålls på den sidan skolan hade hört en massa skrik, någon hade sagt att en tjej blivit skjuten i halsen, visst hade de sett polisbilar, det ryktades om att en i åttan hade blod på sig... Men att någon skulle på riktigt ha haft ett vapen eller skadat någon det var så ofattbart att de aldrig trodde det var på allvar. De trodde att polisen var där för att visa upp sig för en förskoleklass eller prata om droger med 9:orna, ibland gör de "skräcksminkningar" på bildlektionerna och skriker gör ju folk lite när som helst i korridorerna :-/
 
Skolan drog under tisdagen igång stödsamtal för de som behövde och i samtliga klasser har det pratats om det. Det är bra, det har ju stått i tidningarna om det också så det är nog många barn som har haft frågor.
Den här gången var det aldrig livsfara men självklart funderar man kring vad som kunnat hända, för om det slår slint hos en människa och de får för sig att göra någon annan illa så har man inte så mycket att sätta emot.
 
Idag så har jag varit med min äldste hos farbror doktorn. De tog bort ett födelsemärke i bakhuvudet på honom, inga konstigheter men det hade börjat växa så det var lika bra att plocka bort. Sonen fick ligga på en brits och han var rätt lugn men jag kunde ju inte låta bli att titta så ett tag kände jag mig lite yr och sköterskan blev något bekymrad. Det gick bra i alla fall, för oss båda ;-) och efteråt så fick jag direkt skjutsa sonen till konfirmationsläsningen. Själv åkte jag hem och vilade lite.
 
 
Jag tror jag skrev för ett tag sedan om att han skulle sälja allt sitt gamla LEGO. Nu är samtliga auktioner klara, betalda och skickade... Han fick in nästan 4000 kr! Tradera vill ju ha lite provision på det där men det är ändå ett fint tillskott till hans kassa. Jag frågade om han tänkte köpa moppe nu då men fick till svar att han önskar sig en moppe av jultomten så kan han spara sina pengar till körkortet i stället. Klokt tänkt! Jag tror jag ska önska mig en ny bil av Tomten.
 
Det var någon läsare som efterfrågade julplaneringslistor och det kommer inom kort.
Blev förresten så full i skratt när jag läste följande stycke om en organiserad mamma i boken "Min mormor hälsar och säger förlåt":
 

Jag känner igen mig lite i den mamman faktiskt :-/
Boken i sig är förresten en av mina absoluta favoriter och det får nog bli ett separat inlägg om den.
 
 

Event och kvalitetstid med maken

För första gången någonsin så skulle jag och maken vara iväg tillsammans, barnfria, från tidig morgon till sen kväll. Vi packade kvällen innan och det var allt lite nervöst. I det här huset vet man liksom aldrig och man kommer att kunna genomföra det man planerat eller inte. Som i alla barnfamiljer (och för de utan barn med för den delen) så är det så lätt hänt att någon blir sjuk och sen har vi ju ett barn som liksom kör sitt eget race och där får vi andra rätta oss efter dagsläget.
Mina föräldrar som skulle agera barnvakter anlände tidigt och jag och maken kom iväg, om än lite senare än det var tänkt, och anlände till Mega Sweden FAD 2014 i Hässleholm strax efter öppning. FAD står för Fumble After Dark och eventet var en mässa/träff i ämnet geocaching.
Vi har ju bloggat i ämnet ett tag nu och redan de som scannade våra inträdesbiljetter hade koll på vilka vi var. Det har ju aldrig hänt att någon har känt igen mig som "den där som bloggar om vardagen i en storfamilj" så att bli igenkänd av främlingar pga en sport man är engagerad i är en helt ny erfarenhet. Det ser ut som att vi har fått sponsorer också och det är ju inte helt fel.
Under dagen var vi på föreläsningar och lärde oss en massa nytt, handlade lite tillbehör och blev inspirerade av andras geocaching-äventyr.
 
 
Någonstans efter lunch fick jag ett lite ledsamt meddelande från äldsten att det inte gick helt friktionsfritt därhemma. Jag funderade lite över om vi skulle avbryta och åka hem, men mormor tyckte vi kunde stanna så vi blev kvar och försökte njuta av resten av dagen också. Framåt kl 17 började jag bli trött, det hade varit en intensiv dag och oron för hur det gick hemma fanns hela tiden i bakgrunden. Men så blev det dags för den största anledningen till att vi var där: Vi skulle ju ut och "fumla" i mörkret! Mörkercaching är lite speciellt då man är hänvisad till ficklampornas sken, det är liksom inte alltid så lätt ens i dagsljus.
 
Så kom då tidpunkten då det släpptes koordinater till en hel radda äventyr av olika slag - portarna gick upp och många hundra människor vällde ut i långa rader, utrustade med pannlampor, ficklampor och strålkastare. Humöret var på topp hos alla och jag kan inte nog beskriva upplevelsen av att vara en del i det. Vi bubblade av skratt resten av kvällen! Mitt ute i mörkret träffade jag dessutom på en god vän som blivit lite sugen på mörkercaching och bara tanken på att få dela erfarenheten med ytterligare någon "hemifrån" höjde nivån ännu mer.
I fyra timmar följde vi reflexspår (nära nog till världens ände), lyssnade efter gömda högtalare, pratade med folk från Finland, Danmark och Tyskland, sökte fågel, fisk och allt däremellan. Hela tiden med hundratals ljuskäglor svepandes genom mörkret. Det såg inte klokt ut och jag undrar vad lokalbefolkningen tänkte om det hela.
 
Lappar uppsatta runt om i Hässleholm.
 
Vid återträffen var vi trötta, nöjda och glada och vägen hem gick lätt.
Det var en fantastisk dag och jag är tacksam dels för att jag fick en dag tillsammans med min man (vi åt tom på restaurang vilket kunde ha varit romantiskt om det inte vore för att vi kastade i oss maten på 20 min för att hinna klättra lite extra i vägskyltar eller krypa runt i brännässlor) och dels för att vi verkligen fick grotta ner oss i totalt nörderi. Hur ofta får man det som vuxen?!
 
Gårdagen försvann nästan som i en dimma. Det känns lite som när man var yngre och gick på konsert eller festival - man blir fullproppad med nya intryck och upplevelser och sen känns det som att man åkt genom en mangel. Det tar tid för hjärnan att processa allt man varit med om!
Vill ni läsa mer om eventet eller geocaching så kika gärna in på geocachers.se
 
Jag har insett att det här var första och sista gången vi kunde åka hemifrån tillsammans. Det går helt enkelt inte. Mina föräldrar är toppen och barnen avgudar dem - men de kan inte både agera assistent åt ett barn med särskilda behov OCH förväntas ha hand om sex syskon samtidigt. Nu har vi provat i alla fall och vi vet var gränsen går.
Ibland (dock inte ofta) slår det mig med full kraft vilka begränsningar vi har och det blir extra tydligt att vi aldrig kommer att kunna göra sådant som andra kan. Samtidigt så har vi klarat oss i nästan 15 år utan att åka bort en hel dag själva och vi har ju överlevt det också. Det finns mycket annat i livet som gör det värt allt.
Man får inte värre prövningar än man klarar av och vi är välsignade med så mycket ändå. 
 
Jag har fortfarande helt galen träningsvärk! Vi gick nog inte mer än 1,5 mil i lördags kväll (utöver dagens övningar) men vi höll bra tempo så det kanske var det som gjorde det. Vaderna ömmar vid varje steg och ändå längtar jag ut till nästa långvandring.

RSS 2.0