Sjukstugan forsätter

Sexåringen insjuknade under natten, ganska väntat. Hon sov sedan till närmare lunch och jag som varit uppe och bytt sängkläder och svabbat golv hos henne under småtimmarna gick i pyjamas bra länge in på förmiddagen.
 
Jag tog med ett par av de mindre barnen ut i trädgården för att de skulle få lite frisk luft och tioåringen som mår mycket bättre kom ut också. Han ville hjälpa till att skyffla bort snö från uppfarten men det gick ju sådär. Det var tydligen roligare att springa runt med småsyskonen på släp.
 

Fyraåringen som har namnsdag idag hade önskat sig semlor till eftermiddagsfikat men jag hann aldrig ens fylla vetebullarna innan han började kräkas också! Vi får spara firandet till en annan dag :-/
5 down, 2 to go...
Golven blir extremt välmoppade med desinfekterande medel och det går åt en del handsprit till alla händer (och lysknappar, kranar, dörrhandtag och alla andra utsatta ställen). Ett tag funderade jag på om det kunde vara en idé att hälla lite sprit inuti kroppen också i förebyggande syfte men då hade jag väl definitivt blivit illamående direkt :-)
 
Maken var lite orolig att han skulle åka på magsjukan, idag var det äntligen dags för honom att påbörja en ny tatuering och han hade sett fram emot det länge. Jag hade lite SMS-kontakt med honom medan han låg under nålen och då var han inte precis sugen på att komma hem till smittohärden igen. Men efter fem plågsamma timmar fick det räcka för den här omgången och tatueringen är väl halvfärdig.
Jag visste att han skulle göra en drake (han är född i drakens år) och någonting med antalet 7 (som i våra barn) men resten skulle bli en överraskning. Nu har jag bara precis fått titta som hastigast på motivet för han var lite öm och varm och ville gå och lägga sig - kroppen reagerar ju när man plågat den så länge så det är inte konstigt om han får lite feber nu - men vad jag kunde urskilja så har han inte bara en drake utan också en stor tiger (jag är född i tigerns år) och ett bo med 7 (guld)ägg? Jag får kolla mer på det senare.
Det hade varit häftigare om han hade skrivit Viktoria över hela bröstkorgen, men kanske inte så klyftigt. Jag är ändå lite stolt och glad att jag blev "omnämnd" i något så permanent som en tatuering för det hade jag verkligen inte räknat med och det var en stor överraskning.
Jag har också fått tid för att göra en tatuering på ryggen, något som jag har funderat på i ett år nu. Motivet känns fortfarande helt ok och det är ju tur det för man ska ju kunna leva med det resten av livet.
 
Det stod lammfärsbiffar på menyn idag och det var lagom roligt att stå och göra biffar på drygt 1 kg färs när det bara var tre personer som skulle äta middag. Dessutom hade de åsikter om att det var hackad chili och soltorkande tomater i biffarna... men det blev gott om mat att frysa in! Förr eller senare så åker de på att äta dem, haha.
 
Nu är det dags för Fångarna på Fortet ihop med de barn som orkar sitta upp. Det är så tråkigt att klockorna stannar men är det familjekväll så är det. Barnen blir åtminstone imponerade över att jag alltid kan svaret på gåtorna.
 
 

Gårdagens hyss

Tvååringen är full av bus.
 
Vi fick napp i akvariet!
 
 

Jahapp

Magsjukan har hittat oss. Definitivt.
Tvååringen som hade en riktigt dålig kväll/natt i helgen har varit pigg sedan dess men började om i natt. Tioåringen har varit hemma från skolan i två dagar nu med magont och illamående. Ettåringen började tidigt i morse (hon startade med att kaskadspy när hon låg och gosade med pappa på morgonkvisten, lite väl nära ansiktet) och har hållit på sedan dess. Tvättmaskinen jobbar för fullt och jag är glad att vi har ett stort förråd av handdukar och sängkläder.
Men jag måste säga att samtliga är vid gott mod och nu har det varit ett välkommet uppehåll på flera timmar. Vi tar väl en vända till i natt och ökar på med några fler familjemedlemmar kanske?
 
Man får se det positiva...
 
...eller kanske tänka lite såhär:
 
 
Det här har varit en mindre bra vecka på alla sätt. Jag är bra på att lyssna när andra behöver prata och jag delar andras glädje och sorg i alla lägen. På gott och ont. När mina vänner är ledsna då gråter jag. Det är flera som far riktigt illa nu och jag går igenom hela känsloregistret å deras vägnar. Jag är ursinnig, ledsen, frustrerad och känner mig enormt maktlös.
Om jag kunde skulle jag bära världens sorger på mina axlar, men jag skulle förmodligen gå under också.
Det är den sortens vecka nu. Och så lite magsjuka på det alltså.
 
För att säkert hinna innan magsjukan klubbar ner mig så har jag idag flängt runt och fixat det sista inför äldstens födelsedag i helgen. Enligt barnen är det en riktig toppenhelg på väg - i morgon är det namnsdagsfirande, lördag melodifestival och söndag födelsedagskalas.
 
Stora dottern ska åka skridskor med skolan nästa vecka. Jag hade ett vagt minne att jag köpte ett par nya skridskor på förra vinterrean och att de skulle kanske kunna passa nu.
Dom passar!
 
Vi hade lite olika åsikter om huruvida hon kunde prova dem på ekparketten eller inte. Dock med skydden på.
 
Kommer ni ihåg den helt suveräna tv-serien Prison Break som gick för några år sedan? Vi ser om den igen nu - jag, maken och äldste sonen. Nästan lika spännande som första vändan faktiskt.
 
Det är ju ingen nackdel att Wentworth Miller spelar huvudrollen. Han är inte helt otäck att se på ;) man rent av smälter lite grann.
 
 
Jag ser fram emot 80 avsnitt + en långfilm! :-D
 
 
 
 
 

Än en gång...

Jag har börjat ta med barnen till Öppna Förskolan i grannbyn och det funkar jättebra. Fyraåringen hittade kompisar vid första besöket och nu har vi varit där i lite olika sammansättningar på olika dagar. Idag var det dock första besöket på en måndag och det var fullt med föräldrar och barn (jodå, allmänna förskolan har ju stängt på måndagar). Eftersom jag hade varit på bvc för att vaccinera minstingen innan så kom vi dit lite senare bara jag och fyraåringen, alldeles lagom till fikat. Vi trängde ihop oss vid ett bord och jag och de andra föräldrarna presenterade oss och började prata. En av de första frågorna på sådana ställen blir alltid "Har du fler barn?" och jag kan ju inte vara annat än ärlig. Oftast så tappar folk hakan (ibland kan man nästan se hur det börjar ryka ur öronen medan de funderar på om de har hört rätt... sa hon SJU?), en del låter det passera och så ibland, som idag, så blir man ställd mot väggen direkt när folk öser på med sina fördomar.
Ska ni vara med i Familjen Annorlunda?
Använder ni öronproppar hemma? För det måste ju vara jättehög ljudnivå, har ni provat att mäta någongång?
Barnen får väl bara EN julklapp var till julen när de är så många?
Ni måste ju ha världens matkonto!
Kör du buss?
Det måste vara jobbigt med så många barn. Ni kan ju inte åka på utlandssemestrar.
 
Det är tydligen fritt fram att skämta om vårt sexliv eller antyda att vi såklart är utfattiga också.
Det kan vara intressant att den som sågade mitt livsval mest var en pappa som sedan satt och gnällde över att han "var tvungen" att vara pappaledig nu och det var SÅ jobbigt att ha hand om deras vilda 1½-åring. Jag vet vad det vill säga att ha en vilding att jaga, men ändå...
 
Och så måste man ju bara älska när man får höra saker som "Du ser ju fräsch ut för att vara sjubarnsmamma!". Ska det föreställa en komplimang?! Är det något relativt, om man ställer mig jämte en som bara har låt säga 2 barn? Borde jag se mer sliten ut?
 
Jag vet att jag inte borde bry mig om sånt där, folk är väl nyfikna. Men även om de drar skämten för första gången så finns det knappast något jag inte har hört förut. Frågan om Fam. Annorlunda tex den kommer ju säkert som Amen i kyrkan varenda gång. (Snälla Carola, säg att du har fått skratta lite åt folks miner när du har svarat på den!)
Nu är ju jag en sån där som aldrig vet vad jag ska säga utan jag ser glad ut och svarar snällt och överslätande så långt det är möjligt. Egentligen vill jag ju försvara mig och verkligen redogöra för hur mycket vi egentligen lägger på julklappar och presenter, berätta att vårt matkonto inte är högre än för en standardfamilj på 4 och att vi faktiskt hör och häpna har bra ekonomi, att jag får rysningar av barn som bara springer runt och skriker. Förklara att jag älskar livet i vår storfamilj och hade vi inte trivts med det valet så hade vi heller inte haft sju barn. Såklart! Men det säger jag inte.
Ibland skulle jag vilja dra till med något grymt som bara tystar de frågvisa. Det måste varit du, bästa Malin, som någonstans i något sammanhang drog till med att du har fullt upp med att sortera strumpor och ligga. Fasen också, jag borde kunna slänga mig med sådana uttryck när tillfälle ges :-D
Hur som helst så eldade jag upp mig lite i efterhand. För att inte tala om hur debatten gick på FB när jag vände ryggen till ;-)
I fortsättningen ska jag bita ihop. Eller säga att jag i alla fall fått ligga mycket.
 
 
Nu var det ju egentligen inte det jag tänkte skriva om alls. Men resten har jag glömt nu?
 
Snö har vi i varje fall här. Inte jättemycket men tillräckligt för att det ska vara trist att ge sig ut i trafiken. Vi skåningar är inte snötåliga! När det gäller vädret så anser jag mig vara skåning - annars inte. Jag har fel dialekt, jag är inte född här och har inte bott här större delen av mitt liv. Än. Kom igen när jag är 75!
 
 
Just det, vi har varmvatten i huset igen. Halleluja! Maken monterade ner väl valda delar av pannan och åtgärdade problemet. Det hade kostat runt 4000:- att få ut en hantverkare som gjorde det jobbet. Tänk vad pengar vi har sparat idag! Vad ska man göra med dem? ;)
 
Nu ska jag bädda ner mig med sista delen av litteraturklassikern jag läser. Eller så får jag förhöra maken på Antikens Historia eller vad det nu var han skulle tenta av framöver.
 
 

Frågvis

Somliga situationer leder till många frågor.
 
 
Varför är det stopp i handfatet?
Varför ligger min tandborste där och flyter?
Varför känner man en tung doft av handsprit i badrummet?
 

 

Ordning och reda i garderoben

 
Ibland är det bra med visuella hjälpmedel. Somliga behöver det.

Ännu en helg till ända

Tvååringen hoppade upp ur sängen hur pigg som helst i morse och klagade högt över det orättvisa i att hon inte fick äta frukost. Vi ville ta det lite varligt efter att hon vänt ut och in på magen under kvällen och natten så hon fick börja sin dag med jordgubbssaft och det hade hon inga klagomål på.
 

Sexåringen hade fått den stora äran att ta hand om klassens maskot över helgen och det var fasligt vad han behövde vara uppassad, den där Trulle.
 
 
Dottern sov över hos mormor i natt och då visade det sig att trollet fyllde år och skulle ha kalas.
 
 
Grillspett med russin och puffat ris stod på menyn och så fick mormor också en anledning att baka tigerkaka.
 
Här hemma provade vi ett nytt recept, något som heter Mariakaka. Jag hade ingen bittermandel hemma så det fick bli utan. Jag vet inte hur det var tänkt att smaka men vi tyckte nog att det blev som ett mellanting mellan sockerkaka och scones/bröd. Tur tioåringen drog på glasyr och kokos för annars hade det blivit väl torrt och trist :-D
 
 
Trött som jag är på våra gamla recept så frågade jag en annan mamma häromdagen vad de brukar baka. Jag fick till svar att de köper sitt fikabröd i affären :-)
Dags att skaffa någon ny rolig receptbok tror jag.
 
Tvååringen gick och la sig med feber så vi får väl se hur natten artar sig. Jag har förstått via statusuppdateringarna på FB att det är något som går nu med just feber i kombination med kräkningar. Än så länge *peppar peppar* så är det ingen annan som har känningar av illamående.
 
Nu ska jag ägna mig åt den härliga sysslan att betala räkningar. Alltid lika roligt, eller hur! Jag sparar till en speciell sak just nu så det känns extra trevligt att lägga undan lite på egna sparkontot och inte bara till sommarsemestern.
 
 
 
 

Suck

Jag är glad att dottern mår bättre idag men hon kunde väl låtit bli tapeterna :(
 
 
 

Urk och Blä

Vårt varmvatten är obefintligt - det har kommit och gått men nu blir det verkligen inte mer än fisljummet. Det är ingen höjdare att duscha och tvätta håret i kallvatten! Nu har vi kört skytteltrafik till mormors hus efter ungarnas träningspass i väntan på att det som behöver lagas ska bli lagat. Förhoppningsvis har vi rätt reservdel hemma nu, jag var på Bauhaus och köpte en svindyr liten rördelarmojäng igår och måtte det vara rätt! Jag håller tummarna för att vi har varmvatten igen senast i början av nästa vecka.
 
Efter en fin dag med skogsvandring och annat så avslutar vi dagen mindre trevligt.
 
Tvååringen kräktes före middagen och hon har fortsatt med det runt tio gånger till sedan dess. Tvättmaskinen går varm med sängkläder och handdukar och lär göra så halva natten. Lillskruttan har fått duscha väääldigt svalt mellan klädbytena och det uppskattar hon inte, men vad ska man göra när hela hon behöver totalsaneras :(
Storebror har tillfälligt fått flytta in i storasysters rum och vi vuxna får turas om att ha nattskift på en gästmadrass inne hos sjuklingen.
Vi har klarat oss väldigt bra från magsjukor så jag ska väl inte gnälla men jag vill ändå helst slippa att det sprider sig till alla i hushållet.
Nu sover tvååringen och det kan just inte finnas så mycket kvar i magen att få upp. Stackars lilla älsklingen.
Äldsta barnet väntar på att vi ska sätta igång ett avsnitt på tv-serien vi följer via Netflix, övriga barn sover redan.
Jag får nog se till att komma i säng i hyfsad tid för det finns en stor risk att det blir ont om nattsömn.
 

Jordärtskocksgratäng

En maträtt som man behöver hålla tungan rätt i mun för att uttala :-)
 
Funkar som alternativ till potatisgratäng (till kött) eller som vegetarisk rätt med sallad till. Vansinnigt gott! Senast vi tillagade det så beskrev min poetiske fyraåring det som att "när jag äter det här så känns det som att jag ligger i min säng och drömmer". Jag håller med honom.
Jordärtskockor är urtrista att skala och jag tänker en hel del fula tankar medan jag gör det - det är inte som att skala ett kilo potatis precis - men det är värt jobbet... ibland.
 
Nu gör ju jag på lite större mängder till vår familj men det här är ursprungsreceptet:
 

 
Jordärtskocksgratäng    

·        600 g jordärtskockor

·        1 gul lök

·        1 klyfta vitlök

·        1 msk smör

·        1/2 tsk salt

·        1 krm vitpeppar

·        2 dl mjölk

·        3 dl grädde

·        1 dl lagrad riven ost

 

Sätt ugnen på 200 grader.

Smörj en ugnssäker form med lite smör.

Skala jordärtskockorna och skär dem i 2 mm tjocka skivor. Lägg dem i ugnsformen.

Skala och hacka löken och samt pressa vitlöken. Lägg i en kastrull och tillsätt grädde, mjölk, salt och peppar. Koka upp.

Häll den varma gräddblandningen över jordärtskockorna.

Ställ in formen i ugnen och grädda  i ca 25 minuter. Strö över riven ost och grädda i ytterligare 10 minuter.


Tankar

Det slog mig väldigt idag det här med att vi snart inte kommer att ha en liten bebis i huset längre. Inte för att jag på något sätt skulle vara missnöjd med antalet vi har utan mer för att vi aldrig någonsin mer kommer att få vänta och längta efter en ny liten personlighet som ska få bli del av familjen. Ibland drabbas jag av häftig ångest när jag passerar hyllorna med babykläder i affären, ser någon höggravid med handen på magen eller maken råkar nämna något om tänkbara babynamn innan han kommer på sig själv. Den tiden är förbi för oss och jag har väl inte riktigt funnit min plats igen.
En dålig kombo av återstoden av bebissuget och en irriterande åldersnojja.

Ettårskalas

Nu har vi ju varit ett hushåll utan en ettåring i flera dagar men idag så fyllde minstingen 1 år och därmed är ordningen återställd.
 
För ett år sedan var det en liten pluttis som hade bråttom ut. Vi var oroliga att bli hemskickade när vi kom in till sjukhuset för kontroll den kvällen och jag inte hade riktiga värkar. Du kan väl åtminstone se lite lidande ut, tyckte maken. En och en halv timme senare satt jag med vår tredje dotter i famnen <3
(För övrigt en toppenförlossning som avslutning, för nu är vi ju klara med barnafödandet.)
 
 
Hon hade en tuff start med dåliga reflexer, inga matinstinkter alls etc och vips var vi tillbaka på sjukhuset.
 
 
Det tog tid men så småningom lärde hon sig åtminstone att ta flaska och sedan piggnade hon till lite vecka för vecka.
 
En liten spinkis
 
Idag är hon inte det minsta mager :-) och ALLTID på strålande humör. Hon är en lugn tjej (kanske för att storasyster alltid varit ett yrväder) men man ser att hon gillar bus och bara väntar på att hänga med syskonen.
Bråttom har hon annars inte med något, hon tar den tid hon behöver. Hon har ännu inte fått sin första tand, hon kryper inte och har bara precis nyligen hittat styrkan till att trycka ifrån med benen så hon håller sig uppe om man ställer henne i knät. Men hon har glimten i ögat, hon pladdrar på mest hela dagarna och sjunger gärna och ofta!
 
 
Vi väckte henne inte tidigt med sång i morse utan lät henne sova, ganska rimligt kan jag tycka. När jag vid frukosten påstod att vi INTE skulle ha tårtkalas eller gäster blev det genast ljudliga protester från syskonskaran och jag lovade därför någon form av lyxfika till eftermiddagen. Jag och fyraåringen bakade syltkakor när de stora var i skolan och sedan funderade jag lite på att göra semlor... men det slutade med att jag skickade maken att köpa en tårtbotten i alla fall.
Det var ju lika bra att jag slängde ihop en tårta för sen började det ringa folk som ville komma hit och fira ettåringen :-)
 
Vanilj/chokladtårta
 
 Lite presenter fick hon idag trots allt:
  
Hemlagad äppelmos togs gärna emot och en snygg tandborste (för tänder lär hon ju få förr eller senare).
Det är ju så när man har många syskon - det mesta finns redan i huset.
 
Nu är det... 8 dagar till nästa födelsedagsfirande. Äldsten har redan önskemål om tårta och middagsmat men jag orkar knappt tänka på det just nu. Lite presenter har vi fixat men det blir allt svårare med tanke på att hans stående önskelista mest gäller stora summor pengar och utlandsresor. Dream on!

Jamen, varför inte?


Vem har egentligen bestämt att man ska ha mjölken i glaset och tårtan på tallriken??
 

Efterlysning!

Är det någon därute som hade den här adventskalendern i huset i julas?
Vi saknar själva spelplanen till spelet!
Den måste ha varit lös och slängts ut när jag kastade emballaget? När julafton kom och sonen samlat alla delarna till spelet så fanns där ju ingen spelplan, jag hade hela tiden hävdat att den låg inuti kartongen :/
 
Om det är någon vänlig människa därute som har spelplanen och skulle kunna tänka sig att fotografera den och maila bilden till mig? Det behöver inte vara ett jättetjusigt foto, bara vi ser siffrorna :-)
En gosse här skulle bli väldigt, väldigt glad.
 
 

Ordning och reda: Lekrum

Var sak på sin plats

Tvåårskalas

Nu har vi inte någon ettåring i huset längre och kommer inte att ha det på.... 4 dagar :-)
Ettåringen har nämligen blivit två hela år idag!
 
För två år sedan var det alltså dagen som jag (förutom att vi äntligen fick träffa vår andra dotter naturligtvis) alltid kommer att tänka på som "dagen då jag halkade på isen". Jag hade varit på besök hos barnmorskan där jag hade suttit och gnällt över den inställda igångsättningen, att jag ALDRIG skulle få det här barnet, jag skulle nog bli först med en evighetslång graviditet osv. På hemvägen stannade jag till vid köpcentrat för att titta på en present till äldsten, men det var ju vinter och blixterhalt på parkeringen. Jag gick ur bilen och skulle raska mig in i värmen när jag plötsligt halkade och for upp i luften. Jag kunde nästan höra knäppen när vattnet gick :-)
Hon föddes runt kl 18 och förlossningsberättelse finns HÄR för den som tycker sådant är kul. (Själv får jag lite lätt ångest av att läsa sådant numera, hur kul är det egentligen?)
 
Jag hade planerat att baka igår kväll men det kom annat emellan, presenterna letade jag ändå fram ur sina gömmor.
 

Jag tyckte inte att det kändes jätteviktigt att gå upp tidigare för att väcka födelsedagsbarnet på sängen (hon har ju inte så mycket koll på det här med födelsedagar) men syskonen var bestämda på att hon skulle firas lika mycket som dem. Vi sjöng för henne och sedan fick hon hoppa ur spjälsängen och öppna sina paket med lite hjälp av storebror.
 
 
När de stora barnen kommit iväg till skolan så tog jag tag i bakningen och fick två hjälpredor i köket. Vi gjorde kolakakor, cakepops och en tårta.
 
Cakepops - vad vore världen utan kaka på pinne?!
Jag gjorde tårtan på fel fat, därav dubbla brickor + ett på fot :-)
 
Vanilj/citrontårta i sex lager blev det den här gången. Mina föräldrar kom och åt tårta med oss och hade förstås med sig lite paket de med. Det kändes onödigt med stort barnkalas så här tidigt och jag tror det var alldeles lagom för vår tjej.
 
 
Eftersom hon har varit trotsig i ett helt år redan så kan man väl hoppas på att vi slipper 2-årstrotsen?!
Hon har gjort ett jättekliv de senaste månaderna så det känns helt rätt att hon fyller två år nu. Lilla stora tjejen!
 
 
 
På fredag är det minstingens tur att fira födelsedag. Lillpluttan fyller då 1 år :-)
 
 
 
 
 
 
 

Då var det dags igen

Minstingen har blivit stor nog för att smita ut i korridoren där de flesta av sovrummen ligger och hon väcker gärna syskonen när de sover...
Det blev akut dags att spärra vägen dit igen. Vi har ju åtminstone sluppit de här brädorna i några månader men nu gäller det att återigen komma ihåg att kliva över :-)
 
 
"Farthindret" byggdes ju för att funka som hallen såg ut förut och därför fick vi göra nya fästen nu.
Än så länge drar lillpluttis inte ut i hallen bland skor och grus, men det är väl bara en tidsfråga. Sedan får vi ta ner nästa hinder från vinden... och så småningom höja dem när hon börjar kunna klättra över.
 
På sidan av hallgarderoben sitter en vinyltext som jag hittade på nätet:
  

Tänkvärt
 
 

Lek i snön

Barnen har varit ute i omgångar och lekt i snön. Säga vad man vill om snö och kyla men för barnens skull kan jag väl gå med på att det snöar lite - ibland.
 
 
Men hur bär man sig åt för att se ut så här??
 
Hon vet inte själv var det svarta kommer ifrån. Jag tvättade den där jackan för bara ett par dagar sedan, men det är väl bara att göra om proceduren igen då.
 
Vi kom inte iväg till pulkabacken förrän det hade börjat mörkna (jag ville inte dra ut de minsta i snålblåsten så då får man ju vackert vänta tills maken är hemma) men det gjorde inte så mycket. Jag bar två snowracers dit, sprang upp och ner i backen med barnen och drog två snowracers med barn på hela vägen hem - det måste väl ändå räknas som ett litet träningspass ;)
Jag är inte jätteförtjust i pulkaåkning, eller någon form av vinterlek alls men maken drog vinstlotten och fick stanna hemma i värmen och laga middag i stället den här gången.
 
Hittade en gammal bild (måste vara 3-4 år sedan för jag hade ingen gravidmage) och här ser man hur mycket jag avskyr pulkaåkning.
 
Det syns ju tydligt att jag längtar hem.
 
Jag har lovat att vi ska gå till stora backen i morgon också och då ska vi ta med oss varm choklad och fika. Vad gör man inte för sina barn.

Sunt förnuft

Den här lappen har de fått sätta upp vid inlämningen till Minihuset på Maxi.
 
 
Har föräldrar inget sunt förnuft alls?!
Jag vet att de haft något liknande på öppna förskolan där de så försynt påpekar att "det går bra att göra ett uppehåll i besöken medan barnen är sjuka".
När barnen är sjuka ska de få vara hemma. Både för att få välbehövlig vila och för att inte utsätta andra för smitta. Det säger ju sig självt kan man tycka.

Morgonpromenad

 
Eftersom vi inte har någon bil så blev det till att promenera med skolbarnen i morse. Tanken är ju att vi ska promenera alltid både för miljön och plånboken skull men sedan maken började få lite hälsoproblem så har det ofta blivit så att när det är kallt eller regnigt så kör han barnen med bil medan jag plockar i ordning efter frukosten, klär på de små etc hemma. Vi är lata och praktiska.
Det var fint ute på morgonen och ganska mysigt att gå i mörkret och småprata. Fler och fler skolbarn slöt upp ju närmare skolan vi kom.
 
Snön höll inte mer än kanske ett dygn sist och den som föll i natt är ganska blaskig - typisk skånsk vinter! Mina kängor håller inte vätan ute någon längre tid blev jag varse på hemvägen.
Just det ja, jag skulle ju köpa snötåliga vinterskor.
Planen var att ta med sexåringen till köpcentrat idag och försöka hitta ett par nya tennisskor åt henne. De dyra Puma-skorna hon fick i höstas (två nummer större än de hon hade tränat i veckan innan) får hon knappt på sig längre så det är lite panik eftersom hon har träning på lördag morgon. Vi ska försöka fixa en lånebil så att vi kommer iväg när hon slutar skolan i eftermiddag och då kan jag ju köpa ett par riktiga vinterskor till mig samtidigt. Stannar snön och det inte bara är som att vada i en stor slush så får vi väl dra iväg till en pulkabacke i helgen och det finns ju inget värre än att gå blöt och kall.
 
Apropå blöt och kall.... varmvattnet tog slut när jag stod i duschen med håret löddrigt av schampo. Lite vardagstortyr. Man vaknar ju ordentligt åtminstone.
 

Telefonkö

Vad glad man blir när Försäkringskassan har gjort en miss och man absolut måste kontakta kundtjänst... och får nr 478 i kön.
Det måste vara personligt rekord.
 
Förväntad kötid: 21 minuter
Verklig kötid: strax under 1 timme

Sorry liksom

Har precis fått en massiv utskällning av en ung man eftersom bilen dog när maken skulle köra hem från stan. Inte för att vår enda bil är en skruttbil utan för att det hände på en TORSDAG. Somliga har saker planerade då.
Ibland blir det inte som man tänkt sig.

Chokladbollar


Barnen önskade chokladbollar till mellanmålet och ibland är man ganska lättövertalad :-)

Monster High

Vad är det med Monster High egentligen?
 

Dottern är helt inne på de här figurerna nu. Hon hade inte tittat åt dem förrän några andra tjejer i skolan började prata om dem och visa bilder och den här veckan har hon kommit hem med teckningar av dem varje dag. Läraren skriver ut bilder som barnen färglägger i skolan. Just nu är dockorna allt dottern önskar sig i födelsedagspresent.
Så vad gör dem så populära?? Jag kan liksom inte se det! Barbie, prinsessor och diverse andra figurer med mer eller mindre tvivelaktiga kroppsproportioner är en sak, men de här?
 
Visst har de balla kläder och hår man kan borsta, men i övrigt tycker jag att hela temat är mest... osmakligt.
 
 
Som vuxen kan jag ju se humorn i att de har namn som Frankie Stein, Draculaura, Clawdeen Wolf... eller att partysetet heter Ghouls Night Out...
Men jag vet inte om jag tycker det är något att uppmuntra. Eller ge efter för.
Insåg precis att de kostar från strax under 300 kr/st och uppåt dessutom! Hur gör ni andra föräldrar, får barnen välja fritt eller vill ni ha något att säga till om i valet av leksaker?
 
 
 
 

Olika referensramar

Sexåringen och fyraåringen satt i soffan och lekte. Som så ofta förr så satt de med några pappersbitar som de klippt ut och "pratlekte", dvs de turas om att berätta vad som händer i leken och vad folk säger etc och på så sätt för de handlingen framåt. Det är så kul att lyssna på dem för just nu så leker de tillsammans men ändå inte.
Dottern leker Monster High.... Lilleman leker Monsterhaj. Det är inget som stör, de har jätteroligt tillsammans :-)
 

Dagens två bästa

Dagen bjöd på två extratrevliga saker:
 
1. Jag åkte iväg och skaffade mig en ny frisyr. 
Nu klipper jag mig inte så ofta så halva nöjet är att få bli bortskämd en stund, men jag började tro att det där med hårtvätt och ompysslande inte existerade längre. Vanliga stället jag gått till i några års tid är inte direkt billigt men lättbokat och praktiskt att besöka. In och ut igen bara, en klippning tar ca 15 min och tvätta håret får man göra hemma. Jag har haft som regel att aldrig boka samma person två gånger i rad för att öka chanserna till något trevligt men det har varit samma lika vem som klippt mig, de tilltalar en knappt. Idag kollade jag upp ett nytt ställe (och med nytt menar jag att det bara funnits i lokalerna något år) och eftersom priset vad detsamma så chansade jag.
Vilken upplevelse!! Medan man ligger i en massagefåtölj tvättas håret varsamt med produkter som luktar gott och skalpmassage får man på köpet. Småprat, kaffe och allmänt ompysslande medan de klipper. De la en hel timme på att klippa topparna och lugg (!) och jag gick därifrån och kände mig som en prinsessa. Som en prinsessa som haft en heldag på spa, för jag var så avslappnad att jag kunde lagt mig ner och sovit en stund när jag kom hem.
Jag tror aldrig mitt hår har varit så glansigt och väldoftande förut. Det var nästan så att jag funderade på att hoppa över min tisdagssimning bara för att få ha kvar känslan ett litet tag extra.
Sen måste jag förstås undra hur det går ihop; 500 kr för klippningen och så drar man av arbetstiden, lokalhyra och annat - det kan inte vara så stor vinstmarginal för dem. Men jag tänker hädanefter aldrig besöka något annat ställe så det har åtminstone hittat en ny stamkund idag.
 
2. Jag simmade efter kvällsmaten trots allt. Simmade och simmade och simmade. Efter 1,5 km började jag fundera på att lägga av och hoppa in i duschen men då var där en man som passerade vid bassängkanten och påpekade att jag hade visst simmat väldigt många meter. (Vad? Pratar någon med mig? Känner jag människan?) Jag förmodar att han tillhörde gänget med farbröder som alltid hänger på badet på tisdagarna. Jag tänker mig alltid att det är ett gäng som träffas och bastar för jag har aldrig sett någon av dem ens doppa tån i vattnet. Men å andra sidan så har jag aldrig sett någon av dem lämna cafébordet heller så det är kanske mest en ursäkt för att åka hemifrån och dricka kaffe och skvallra lite. Hur som helst så hade han sett mig simma fram och tillbaka medan andra kom och gick och han tyckte det var starkt jobbat av mig. Efter den peppningen ville jag ju inte lägga av utan samlade ihop mig och tog 20 längder till. Tänk vad några uppmuntrande ord kan göra! Jag hade kunnat simma hur länge som helst.
Dock var det här första gången efter juluppehållet och risken finns att jag får ångra det här i morgon.

Godmorgon

Idag kan man ju vara klädd såhär.

Vinterväder

Det var minusgrader ute när jag steg upp i morse och vi här nere i Skåne är ju inte vana vid sådan bitande kyla :-) Jag satt och gnällde lite vid frukosten men sedan såg jag att bekanta uppåt landet rapporterade om temperaturer på nedåt -18 på FB och då får man ju vara tacksam för våra -2... 
När jag skulle åka med barnen till Kyrkis så visade det sig att ett par av dörrarna hade frusit fast och det slutade med att minstingen fick stanna hemma med pappa eftersom jag inte kunde få upp dörren vid hennes bilstol.
 
Ena sonen hade med sig en kompis hem från skolan och det var en kille som inte varit här förut. Vid mellanmålet sa han två saker som barnen reagerade med förvåning på:
1. Jag har inte ätit scones med drakmönster på förut.
(What?!)
2. Så här många har jag aldrig att leka med hemma!
(Barnen tittar på varandra; Vaddå leka med? Som om syskon är något man står ut med och inte lekkamrater. De hade just ägnat en timme åt att leka i olika grupper, tillsammans allihop etc om vartannat. Som vanligt.)
 
Det där med att det alltid finns någon att leka med i huset - om man har lust - är något som gästande barn ofta nämner. Jag tror det är bra för våra barn att se det ur ett annat perspektiv ibland, att man aldrig behöver vara ensam (även om möjligheten finns), sällan har tråkigt osv. Äldsten hade en period när han tyckte det sög att ha många syskon och han höll dem som ansvariga för i princip allt ont i livet. Som tex att det finns andra som har högre veckopeng, åker utomlands minst en gång om året, har nyare mobiltelefon etc etc. Tala om att man som förälder får dåligt samvete! Den perioden gick över förstås och nu tycker han både att det är coolt att ha sex småsyskon (det impar rätt bra på tjejer nämligen) och han är väldigt omtänksam med speciellt de minsta som han gärna busar med eller går runt och bär på.
 
Rätt som det var kom snön fallandes. Denna snö som alla har spekulerat om i månader nu och som barnen väntat på och längtat så efter.
Maken som gjorde sin första skoldag idag rapporterade om blixthalka och sånt gillar vi inte :(
Jag ser framför mig en tid med snöskottning, blöta vinterkängor som vägrar torka, snö från hallen ända in i vardagsrummet, händer och näsor som måste tinas upp med vetevärmare. En tid då bilen inte går att låsa upp eller inte startar, får man igång den så kan man ändå inte köra på isiga och oplogade vägar. Småbarn som man knappt vågar ta ut i vinterkylan. Ah, jag är sån optimist eller hur!
Men jag har i alla fall skaffat fler vetevärmare till oss och dessa värmeankor blev favoriter hos alla direkt.
 
 
 
 

Vill ha!

 
Jag är övertygad om att dammsugningen hade känts mycket roligare om man hade en sådan här! Särskilt som vi dammsuger så ofta i bla köket att det inte är någon mening att ens sätta undan dammsugaren :-/
En rosa liten sak som heter Hetty är ju bra mycket trevligare än en stor ful koloss som heter Nilfisk. Det hjälper inte att den vi har kallas "Kungen av dammsugare. Den som proffsen använder." Den är inte rosa.

Till skogs, som vanligt

Jag tyckte vi behövde komma ut lite och tre av barnen ville genast hänga med till skogen.
De senaste stormarna har tagit hårt på skogarna och man får ta det försiktigt. Avbrutna träd överallt. Det är som om någon har lagt ut en mjuk matta av tallris längs gångvägarna, ja i hela skogen. Markägarna röjer efterhand och jag kan tänka mig att de har fullt upp. Vi håller oss till gångvägarna så långt det är möjligt, för säkerhets skull.
 
 
Vi siktade in oss på en skattgömma som jag missat på en tidigare tur och den verkade hyfsat enkel. Vi sökte efter ett rör och det fann vi också, lätt som en plätt på exakt koordinater. Värre blev det när vi förstod att det krävdes lite mer därifrån, typ; lägg till 187 grader och 35 meter... Min gps la av mycket olägligt och mobilen är inte riktigt att lita på när det gäller exakthet. Vi kammade genom ett ganska stort område åt alla riktningar men hittade inte det vi sökte. Min vanliga ursäkt numera är att "stormen måste ha tagit burken". I det här fallet tror jag knappast att så var fallet, det blir till att göra ett nytt försök en annan gång. Barnen var vid gott mod trots missad loggning och oländig terräng  och det är man ju förstås om det vankas go´fika!
 

Nybakad mannagrynskaka hade vi bla med oss. Jag tog den ur ugnen precis innan vi åkte hemifrån så den var fortfarande varm när vi tog fikapaus. Barnen började känna sig frusna efter ett tag (speciellt en stor gosse som vägrade ha något annat än t-shirt under jackan) och vi kom överens om att i fortsättningen så är det varm choklad som gäller i matsäcken och inte saft eller mjölk. Det fick räcka med äventyr för idag så vi vandrade tillbaka till bilen.
Jag märker att jag är otränad så här efter julen. Det är LÄNGE sedan jag satte min fot på gymmet nu :-(
Idag promenerade vi ca 4 km - fyraåringen skuttar hela vägen - och JAG har träningsvärk redan.
 
Nioåringen frågade hur många foton jag har på barn som fikar i skogen. MÅNGA är väl ett rimligt antagande. Man kan tro att vi inte gör annat! När jag tänker efter så är det inte så långt från sanningen heller. Vi bor i en liten by och vill man hitta på något med barnen utanför hemmet så är det lättare att gå i skogen än att ta sig iväg på shoppingrunda. Sedan vi började med geocaching* så är även de stora barnen med på att gå i skogen (eller varhelst vi letar efter gömmor). Det är ju så mycket roligare att vara ute om man har ett mål och inte bara knatar på mållöst för den friska luftens skull. Det finns en gräns för hur många kottar man vill samla i fickorna (för att barnen inte orkar bära fler!) innan man tröttnar.
När jag var inne på julrean så hittade jag en cool skinnjacka till fyraåringen och jag hade den i famnen ett bra tag innan jag hängde tillbaka den på sin plats. För när skulle han ha den egentligen? I skogen? Samma sak när jag förälskar mig i ett par glammiga skor med höga klackar, de skulle förmodligen få stå oanvända i åratal. Funktionskläder och praktiska skor är det som gäller.
Med det sagt så vill jag ändå poängtera att jag är en stadstjej. Ibland kan jag sakna tiden då jag bodde mitt i Chelsea, London och ägnade min lediga tid åt att jaga efter den perfekta cocktailklänningen, gå på musikaler, besöka frissan bara för att få en snygg håruppsättning till kvällens utesväng... Jag kan inte påstå att jag var lyckligare på något sätt - mitt liv är här, precis där vi befinner oss nu - men det kommer en dag när barnen är utflugna och då tror jag mer på att vi bor i lägenhet och hänger på stadsteatern än påtar i trädgården.
 

*Vad är geocaching?
Geocaching är en sysselsättning som passar för alla som äger en bärbar GPS-enhet. Man kanske kan kalla det för en modern version av gömma nyckeln eller skattjakt. Någon gömmer en burk eller liknande någonstans, med en loggbok och en penna som viktigaste innehåll. Så noggranna koordinater som möjligt till gömman publiceras, ibland tillsammans med ledtrådar, på en webbplats på Internet. Intresserade kan sedan leta upp gömman, geocachen, och anteckna sig i loggboken.
Geocaching är ett sammansatt amerikanskt ord som består av GEO från det grekiska geo som betyder jord, mark och CACHING från det engelska ordet cache som betyder gömställe. Uttrycket används också inom datavärlden för att beskriva att datorn tillfälligt gömmer undan något. En svensk direkt-översättning av geocaching är svår, men ett uttryck som beskriver företeelsen kan vara "Skattjakt-med-GPS".
 

Sötsug

Jag har börjat ta tag i de där extrakilona som jag snabbt och lätt la på mig över julhelgerna. Det går neråt.
Sötsuget finns dock kvar än och gör sig påmint lite då och då. Det märker man inte minst när man får syn på en hög med sladdar och tänker "Åh, lakritsremmar!".
 

När man inser att man tog fel så blir man sur på maken som lagt dem där.

Onödigt

Varför ska man gå och lägga sig egentligen? Ännu ett dumt påhitt som föräldrarna kommer med när man har som roligast (dvs testar om man kan hoppa från en möbel till en annan).
 
 
 

Lördag

Barnens aktiviteter börjar komma igång igen. Nytt för terminen är att tioåringen har flera pass i veckan varav ett med ett extra ihopsatt gäng som tränar för att verkligen bli bra. Inget ont om "att träna för att ha kul" men för de som har talang och ambitioner så kan utmaningar sitta fint också. Så i fortsättningen så kommer vi ha två tennispass på lördagarna med olika barn och olika tider. För att göra det extra spännande så är maken tränare för ett gäng också. Han spelar inte själv längre (just nu i alla fall) men är med och drillar småttingarna i klubben.
 
Tioåringen är i desperat behov av en klippning och i morse så föreslog jag att jag kunde klippa honom kort med nya hårtrimmern som maken kom hem med efter julrean. Han var skeptisk och för att visa vilken längd det skulle bli (inte alls så kort) så gick jag med på att testa den på fyraåringen. Han klipptes iofs nyligen men liiite kortare kunde han ju ha... Jag tog längsta distansen och provade lite försiktigt i nacken. Det såg ok ut så då tog jag lite till. Vrooom...hoppsan, vad kort det blev! Har man väl börjat så får man ju fortsätta tills det är färdigt. Högsta längden var tydligen inte 30 mm som jag trodde utan 12 mm :(
Det blev lite militärläger över det och jag fick mima till brorsorna som stod i badrumsöppningen och fnissade att det självklart blev jättecoolt, de skulle bara våga säga annat. När det var klart så tittade Lilleman sig i spegeln och sa nöjt "Tack mamma! Jag älskar dig, för du klippte mig som pappa."
Man får bortse från att pappan är ganska ofrivilligt flintis :-)
Sonen är nöjd och nu börjar även jag vänja mig så det kanske inte blev helt illa ändå. Det växer väl ut igen.
Tioåringen däremot tvärvägrar att klippa sig! Jag får nog dra iväg honom på ett dyrt besök hos frisören ändå.
 
Lilla fröken blev sugen på välling och eftersom jag höll på med att klippa storebror så tog hon saken i egna händer.
Busted!
 
Det regnade hela förmiddagen men ettåringen var så sugen på att gå ut att jag till slut drog på oss regnkläderna ändå och så gick vi ut och städade i trädgården. De sista trädgårdsmöblerna kom in i förrådet och det var ju på tiden. Jag flyttade dem redan i höstas men de mår bättre under tak den dagen de kommer snö (om det nu tänker komma någon sådan). Ettåringen gick runt och skrotade med sitt, hjälpte till att lägga sandleksakerna i stora leksakslådan, drack lite regnvatten ut hinkar som stått ute, hoppade på sin mössa i leran...
 
 
Till slut fick jag nog och skickade henne in och i säng för att sova middag.
 
När tioåringen kom hem så åt vi lunch och sedan tog jag med mig tre barn på äventyrsbad. Äldsten var iväg och var hundvakt idag och ville inte byta det mot att få åka och bada så i stället tog jag med mig fyraåringen. Jag vill gärna bada själv och inte bara springa runt och försöka förhindra att någon drunknar så jag tar aldrig med mig alla på en gång. Nioåringen som avskyr vatten fick hänga med mormor på ett födelsedagskalas så han var väldigt nöjd han med.
Fyraåringen är ett riktigt vattendjur och hoppar gladeligen i från kanten på det djupa så man får verkligen vara med varenda sekund. Idag hade jag förutom Lilleman och stora dottern också tioåringen och han är en klippa att ha med sig. Han är så fin med sina yngre syskon, omtänksam och hjälpsam på alla sätt och vis. Det var verkligen bara trevligt och mysigt på badet och vi stannade tills de började dämpa belysningen för att få folk att gå till duscharna :-)
 

Nu - lördagskväll! Barnen väntar på AFV på tv och jag hoppas på att få någon film efter det. Jag och maken försöker hitta någon ny serie att följa (via Netflix) och provade häromkvällen något som heter Warehouse 13. Själv storyn kunde ha passat mig perfekt men det var så dåligt att jag inte skulle klara ett avsnitt till. Några förslag på sevärd serie?

Dags för helg igen

Det blir inte mycket skrivet här som ni ser, vi försöker komma in i vardagen igen.
Maken mår så sakteliga bättre och bättre men när man tror att nu så, nu är det värsta över... så blir det lite sämre igen. Det ser ut som om han har gjort ett mindre kejsarsnitt och jag är mycket medveten om hur ont jag hade efteråt men jag minns inte alls hur lång tid det tog för det att läka ihop. Enl. läkaren så är det fullt normalt att det är jättesvullet och blöder operationssåret fortfarande så vi får väl tro dem. När det väl är läkt så är det väl dags för nästa op.
 
Barnen är friska och alla är tillbaka i skolan, nu börjar vi komma in i rätt dygnsrytm igen så efter helgen så ska det nog kännas som vanligt. Idag så har ett par av skolkillarna varit på utflykt och tittat på musikal; Alice i underlandet. Betyget var sådär - det var ju inte alls som i filmen! Nioåringen la till att det var lite fånigt för de hade tex inte en riktig katt utan bara en människa som klätt ut sig. Lite dåligt kan man tycka, nog kunde de bemödat sig om att fixa fram en talade katt :-)
 
I förmiddags så åkte jag för att lämna av ett par kassar barnkläder och presentkort till en familj i stort behov av det. Det är en jättefin familj som jag nyligen lärt känna, de förtjänar all hjälp de kan få och det är roligt att kunna hjälpa till med något. Det finns alltid någon som har det värre än en själv (alltid!) och det tål att tänkas på när man ibland önskar sig mer.
 
Jag fick två valfria tidningsprenumerationer i julklapp och jag valde då tidningen Amelia samt Family Living. Amelia läste jag mycket förr men när första numret damp ner i brevlådan i förrgår så blev jag grymt besviken. I stort sett avhandlades tre olika ämnen: mode, smink och sex. Mode intresserar mig inte så fasligt (en titt i nya numret av HM-katalogen och jag förstod att jag inte kommer att kunna köpa någonting nytt den här säsongen), jag äger ett rätt stort utbud av smink men är nöjd med det jag vet funkar för mig och sen.. tja, jag är ju gift ;)
Jag vet inte om jag börjar bli för gammal, tidningen kanske rent av inte riktar sig till kvinnor i medelåldern. Vilken miss!
 
Jag är på jakt efter ett Fischer Price bolltorn till minstingen, eller egentligen till de båda minsta som fyller 1 resp 2 år om ett par veckor.
 

Ett sprillans nytt kostar multum och det är ju inte en grej som slits direkt så jag håller koll på bla Blocket. Jag vet att jag har sett dem där lite då och då tidigare men nu när jag behöver ett så finns de överhuvud taget inte att få fatt i inom 15 mils radie.
 
Barnen här leker i väntan på kvällen höjdpunkt - Fångarna på fortet. Det där programmet har snudd på överlevt sig själv och jag ser inte fram emot ännu ett segt avsnitt med tävlande kändisar. Men barnen gillar det så jag biter ihop. Kanske jag kan smita iväg och läsa en bok eller hänga tvätt... Samtidigt så är det ju mysigt när ett gäng barn vill sitta så nära en som möjligt i soffan, helst i knät. Snart nog vill de inte sällskapa med sina föräldrar på fredagkvällarna så det gäller att gosa med dem nu.
 

Precis så är det

 

Toppen!

Barnen sover lugnt, alla mår bra... och jag är vaken eftersom jag och maken fastnade i en givande debatt om genusforskning.
Skärpning!

Sista lovdagen

Det var extremt segt hela förmiddagen, det tyckte vi nog allihopa. Maken undrade varför jag inte hade väckt honom i natt när barnen var vakna och det kan man ju fråga sig. Nu var det ju så att han sov i ett rum på andra sidan huset och oavsett så går det liksom fortare att gå upp själv än att väcka någon annan och förklara läget... Är inte det typiskt oss kvinnor/mammor att ta på sig rollen som den som är snabbast upp? Den som alltid sover med ena ögat halvöppet? (Nu kanske maken har en godtagbar ursäkt att få ligga kvar i sängen, men ändå...)
Sonen som hade feber igår och i natt fick som vanligt lite extra skjuts utför iom sin funktionsnedsättning, så fort han blir stressad/sjuk e.dyl så blir livet svårare att hantera. I natt upptäckte han att någon hade flyttat på en sten i hans rum och han var alldeles uppåt väggarna hysterisk. Det gjorde rent ont i mammahjärtat och därmed gick jag ut i trädgården iförd nattlinne och gummistövlar mitt i natten och sökte efter en speciell rund liten sten som kommit på avvägar. Ibland måste man göra vad man kan, oavsett hur trivialt det kan verka.
 
Morgonens sömnighet gick över rätt snabbt och tur är väl det. Tioåringen som sovit hos mormor ringde hem och undrade om vi kunde gå på skattjakt så jag packade fika och plockade upp honom. Ännu en temarunda avslutades och vi befann oss åter på en plats vi besökt förut.
 
En riktigt finurlig gömma (som jag förmodligen skulle ha gått bet på om inte ryktet om lösningen hade nått mig tidigare) och så hade vi slutkoordinaterna i vår hand.
  
 

Vi pratade lite om hur många gömmor det kan finnas i världen (med 6 miljoner "spelare" så bör det finnas minst det dubbla antalet att hitta och förmodligen betydligt fler) och sonen tyckte vi skulle satsa på någon slags rekord åtminstone lokalt. Med tanke på att jag nyligen stötte på en från vår del av länet som hittat runt 6000 gömmor och jag nog ligger på under 50 än så känns det inte så värst troligt. Jag har inte ens rekordet i vår lilla miniby på vischan. Men visst, barnens tidsfördriv har allt mer blivit en hobby för mig så när jag är pensionär så kanske jag också reser land och rike runt och loggar gömmor.
 
På tal om resande; jag har nyligen läst ut boken
 
Lyckan, Kärleken och Meningen med livet - Elizabeth Gilbert
Jag har mycket medvetet undvikit att läsa den innan och det enbart baserat på att den blivit till en film med Julia Roberts. Nu har jag egentligen ingeting emot henne, inte alls, men jag hade svårt att se att det skulle finnas någon slags djup i boken. Ack så fel jag hade!
 
Jag saxar från Adlibris:
Klockan är 3 på natten och Elizabeth Gilbert ligger på badrumsgolvet och gråter. Hon är drygt trettio, hon är gift, har ett hus utanför stan, ett framgångsrikt jobb och försöker få barn - men hon är inte lycklig. En slitsam skilsmässa, en depression och en turbulent kärleksaffär senare bestämmer hon sig för att ta en "time-out". För att på allvar ge sig själv tid och utrymme för att finna sin livsväg bestämmer hon sig för att själv ge sig ut på en lång resa under nästan ett år. I den här boken får vi följa med på hennes reseäventyr. Hon börjar i Italien där hon lär sig konsten att njuta, i Indien konsten att nå sinnesro och i Indonesien hitta balans.
- Adlibris.se
 
Den är både djup och lättsam på en gång. I en mix av reseanekdoter, fakta om världsdelar och religioner och någon annans avgrundsdjupa förtvivlan och glädje så blir man nästan tvungen att rannsaka sig själv lite. Vad tror man och varför? Lättläst och läsvärd.
Jag har inte sett filmen än men det måste jag förstås göra (och jag är säker på att Julia Roberts är perfekt i rollen som Liz).
 
Man blir om inte annat så väldigt sugen på att ge sig ut och resa, eller det kanske bara är jag :-) Nu menar jag inte solsemester med all inclusive eller shoppingsemester i någon huvudstad, utan resa för att se världen. Maken har precis fått antagningsbesked för ännu en termins pluggande och jag är ruskigt sugen på att plugga något jag med och plötsligt ramlade jag över en kurs i Barns livsvillkor ur internationellt perspektiv (eller någonting ditåt) med femtielva högskolepoäng och ett antal veckors praktik i Bolivia eller liknande. Tänk om.... började jag. Men varför inte, frågade maken. Va? Skulle jag? Kan jag...?
Egentligen hyser jag inga större tvivel om att maken skulle kunna ro den här familjebåten i några veckor om jag verkligen hyste en passionerad längtan efter att finna mig själv i en annan del av världen. Det finns naturligtvis andra hinder på vägen så jag lär nog stanna här ändå - men drömma kan man ju alltid.
 
Nu är det dags att gå till sängs och hoppas på en natt med mycket sömn. I morgon är det skoldag som vanligt för några. Sonen som var sjuk igår kväll/natt har mått alldeles prima hela dagen idag men får såklart stanna hemma ändå, vilket han är ganska sur över men måste finna sig i. Maken mår bra och *PEPPAR PEPPAR* så håller magsjukor och annat sig väldigt långt borta från den här familjen i fortsättningen.

Ställde klockan

Satte väckarklockan på 08 för att vänja in familjen lite åt rätt håll. Nu nästan en timme senare äter vi frukost och det känns nästan okristligt tidigt. Bådar ju gott inför morgondagen då vi ska upp 06.30!

I natt väcktes jag drygt tio gånger, dels av husets yngsta som väckte varandra gång på gång men också av en nioåring som har hög feber och kräks :(
Yippiee!

Dimmigt idag

Så snart maken började känna sig bättre i kroppen så smög sig illamåendet på honom och igår kväll mådde han inget vidare alls. Jag förpassade honom snabbt till äldste sonens sovrum (eftersom han ändå sov borta) och spikade upp ett kors på dörren.... nja, inte riktigt men närapå. Bäst att ta det säkra före det osäkra.
Han sov gott i natt tydligen för han vaknade framåt lunch helt omedveten om att hans ena dotter hållit sin mamma vaken en stor del av natten. Klockan 02.30 vaknade ettåringen och var pigg som en lärka!! Alla mina försök att få henne att somna om med välling, vaggvisor eller till slut slänga ut en madrass på golvet intill och hålla hennes hand var helt förgäves. Hon vann striden och i fyra långa sega timmar så satt hon och lekte i sin säng och vartefter som hon tröttnade på leksakerna så kastade hon ut dem på mig och begärde nya. Samtidigt pratade hon på, oavbrutet, och ignorerade mina försök att få henne att dämpa volymen. Lite då och då brast hon ut i sång med resultatet att jag fick springa in i ett annat rum där jag lagt lillasyster för att hon skulle få lugn och ro och få henne att somna om.
Tanken var att vi skulle komma upp lite tidigare i morse som ett steg på vägen mot gamla vardagsrutinerna men eftersom ettåringen och jag inte somnade förrän 06.30 så vaknade vi alla sent.
 
Den här dagen har jag gått som i ett töcken. Barnen har sett ett par filmer och jag har läst bortåt hundrafemtio sidor i boken jag håller på med. Jag är inte människa om jag inte får sova ordentligt och enda anledningen till att jag överlevt alla dessa småbarnsår är att vi haft barn som sovit hela nätter från andra levnadsmånaden. Jag klarar ett par nätter med slummer men sedan måste jag få minst 5-6 timmars sömn igen. Bäst mår jag efter 8 timmars djup sömn men det minns jag knappast när det hände senast - och det enbart för att jag är så dålig på att gå och lägga mig på kvällarna. Om jag verkligen ville så skulle jag lätt kunna sova så varje natt men det finns filmer att se, make att prata med, tvätt att hänga och en diskmaskin som alltid ropar på mig...
 
I morgon är det sista dagen på barnens jullov. Jag misstänker att det inte blir så mycket gjort för jag vill inte gärna lämna maken med de små några längre stunder än (och särskilt inte om han tänker må illa) så vi får nog vackert hålla oss hemma. Jag är glad att jag kunde ta de stora till Busfabrikens lekland häromdagen men barnens önskemål om att åka och simma får nog skjutas upp ett tag till.
 

Lillpluttan

 

Så var julen slut

Inte en chans att jag låter julen vara ända till påska, det är ett som är säkert. Idag har vi städat bort julen för den här gången. Det kliade i fingrarna att få plocka ner allt häromdagen men vi hade gäster igår och jag tänkte att det nog var roligt för barnen som följde med att få se vårt hus i juleskrud.
Direkt efter frukosten i morse så satte jag fram lådorna och när alla tomtar, girlanger och annat var borta så avslutade vi med julgranarna. Vi satte dem mitt i vardagsrummet och så dansade vi ut julen med alla traditionella juldanslåtarna skrålandes i bakgrunden. Ettåringen ville att alla låtarna skulle ha samma rörelser som Mormors Lilla Kråka så hon slank mest hit och dit hela tiden. Minstingen nöjde sig med att sitta intill och äta glitter.
 
 
Till min förvåning så fick vi faktiskt ner allt julgranspynt i en enda bananlåda och jag behövde bara pressa ner locket pyttelite.
Vårt juliga hus är inte längre juligt. Det är en sorg för mig men snart nog så börjar det rulla på med fem födelsedagar på relativt kort tid, lite vår ska vi kanske få också och innan man vet ordet av är det sommar. Livet går vidare :-)
 
Maken börjar bli rörlig och kan även lyfta lite nu och det är en lyx som är till stor hjälp här hemma. Idag följde han med oss till lekplatsen och det var så att barnen nästan blev chockade. Va, ska BÅDA följa med?! Plötsligt ville samtliga barn gå med på promenaden.
 
 
Äldsten gick hem i förväg och plockade fram sista saffrans-cheesecaken ur frysen och förberedde fika till oss. Jag vet att vi har en påse lussebullar kvar i frysen och jag är inte ett dugg sugen på att äta dem heller, men det går väl ner de med någon eftermiddag i brist på annat.
Barnen fick några nya Wii-spel i julklapp av mormor och morfar, bla dansspel av olika slag. Ett av dem var Hip Hop och självklart skulle jag visa mig på styva linan och utmana barnen på det där. Jag skyller på att det var helt nytt för mig för efter någon halvminut in i första låten/dansen så vevade jag lite väl häftigt med armarna och wii-kontrollen for iväg upp i luften... och ner i skallen på fyraåringen. Så kan det gå. Det kanske finns en anledning till att det finns en säkerhetsrem på de där och i fortsättningen så knäpper jag fast den runt handleden när man behöver ta ut svängarna.
 
I julklapp så fick vi en multimediatjofräsmojäng som ska göra så att vi kan se på Netflix, lyssna på Spotify, se på foton etc etc via tvn i stället för att koppla in datorn. Box nr 6 eller möjligen 7 som tar plats på tv-bänken...
Jag känner att jag är så himla otekniskt när det gäller sådant. Maken håller på att lära mig hur det fungerar och Netflix klarar jag ut nu så barnen turas om att välja vad de ska titta på. Praktiskt förvisso men ingen överlevnadspryl.

Tallriksställ

Jag gillar prylar som förenklar livet och dit räknar jag våra tallriksställ från IKEA.
 
Variera tallriksställ 69:-
När man är många (och tillfället inte kräver findukning) så är det toppen att bara sätta fram hela stället på bordet så slipper man stå och räkna tallrikar innan och det är lättare för barn som hjälper till att duka. Det skiljer sig nämligen åt från dag till dag hur många som ska äta beroende på träningar, aktiviteter, kompisar och diet. Med många barn, varav de flera inte fixar att lägga upp mat själv eller skicka vidare grytorna, så är det enklast att ta en tallrik, lägga upp mat och dela ut. Lite gammaldags skolbespisning ;) fast barnen får såklart säga vad de vill ha på tallriken och hur mycket.

Gott Nytt År

Mina föräldrar kom hit på nyårsfika och ännu en cheesecake avnjöts ihop med femtielva andra sorters fikabröd. Äntligen en anledning att duka med favoritporslinet.
 
 
Vi har övernattningsgäst i huset igen och det är så det ska vara när det är nyår, även om vi var färre än vanligt den här gången. Inget uppklätt eller så, de flesta här trivs bäst när de får strosa runt i vanliga kläder. Själv har jag lyckats lägga på mig så mycket över julen (5 kg på tre veckor - att det ens är möjligt att förstöra sin kropp så mycket på så kort tid!) så jag vågade inte ens prova finkläderna utan spenderade kvällen i slitna jeans och vanlig tröja.
Dottern däremot ville absolut gå all in på kalastemat och jag hade i ett svagt ögonblick lovat henne att hon skulle få bli sminkad på nyårsafton. Hon äger numera lite smink för lekbruk och det använder hon flitigt ihop med sina Hanna Montana- och prinsesskläder. När hon har sminkat sig är det så man hajjar till i ren förskräckelse om man inte är beredd. Hon ser nämligen mest ut som en glädjeflicka från Reeperbahn, eller som äldste sonen här lite elakt uttryckte det i morse; Det ser ut som om en regnbåge har kräkts på dig!
Maken frågade häromdagen lite försiktigt om jag inte kunde lära henne hur man sminkar sig men där går min gräns. Man lär inte en sexåring sminka sig, så är det bara! Men jag fick hålla mitt löfte så på nyårsafton fick hon se ut som en docka ett tag.
 
Det höll i en timme för sedan började hon se ut som en tvättbjörn runt ögonen och trist är det att tvätta bort smink också märkte hon.
 
Barnen åt crepes resp pannkakor i vanlig middagstid och framåt åttasnåret så tände vi på lite barnfyrverkerier i trädgården. Meterhöga fontäner är helt ok.
Vi vuxna åt oxfilé med ugnspotatis senare och finporslinet kom fram. Det är enda gången om året jag använder vår Gröna Anna-tallrikar, de matchar ingenting annat vi använder till vardags och handdiskas ska de också.
 
Vid tolvslaget så väckte vi de som sov ett par timmar emellan och sedan hängde vi vid lekrumsfönstret där vi har perfekt utsikt över byns alla fyrverkerier och skålade alla i (alkoholfri såklart) cider.
 
 
Några ungdomar från kvarteret hade festat till det lite och brände av raketer i en farlig fart precis utanför. När det sista glittret ebbat ut så gick de tillbaka till sig och en stund senare så gick maken ut med en stor hink vatten och släckte elden som blev kvar när trälådorna de lämnat tog fyr.
 
Så tog då ännu ett år slut och ett nytt år tog vid.
Inga nyårslöften för min del, det här är ett osäkert år och jag kan bara hålla tummarna för att det blir ett bra år.
Maken pratade i natt om att det här ska bli ett träningsår för honom, han ska börja springa igen och allt var det var. Väldigt ambitiöst må jag säga och det hade kanske räckt med att hoppas på ett år utan återfall eller andra biverkningar av cancern. Han läker långsamt men det går åt rätt håll.
 
Idag gjorde vi en nyårstårta för att fira in det nya året och som avslutning innan det är dags att ta sig i kragen och äta hälsosamt igen. Dottern ville hjälpa till att dekorera och ger man en sexårig tjej fria händer så får man ta det som det blir. Jag hittade inte munstycket för att spritsa Gott Nytt År och då bestämde hon att det skulle stå God Jul i stället.
 
 Hon försökte trycka in en svan och några ballerinor också men där använde jag faktiskt min vetorätt!
 
Julpyntet är kvar än och jag känner mig lite ambivalent. Jag är trött på tomtar och alla dessa pappersgirlanger som hänger runt om i huset men jag vill gärna dra ut på skenet från julgransbelysningen lite till. Det blir tomt utan allt glitter och hur ska man orka stiga upp på morgonen utan Tommy Körbergs röst?
  
 
På lördag åker julen ut, sorligt men så får det bli.
Sedan får vi försöka komma in i någon slags vardag igen innan skolan börjar för terminen. De stora barnen har svårt att lämna sina surfplattor någon längre stund och trettonåringen har snart växt fast vid sin julklappsdator.
Vansinnigt snygg är den och jag skulle nog behöva en egen likadan :-) Jag fyller jämnt i sommar, undrar om någon bryr sig om det?
Nu pratas det här om att beställa pizza??! Det här är tydligen stora pizza-ätar-dagen och det måste man ju hänga med på. Jag ska tydligen inte börja min diet igen förrän i morgon :(

RSS 2.0